Ibland får man acceptera

Vi lever i en tid där vi inte accepteras. Vi lever i en tid som aldrig funnits före nuet, och som aldrig kommer komma tillbaka till oss. Vi kan vara söndertrasade inombords. Våra hjärtan kan vara krossade och i vårt inre faller vi allt längre ifrån verkligheten. Våra vänner kan ha försvunnits, om de nu fanns där från början? Vi har redan kommit fram till att tårarna inte kan ta slut. Vi accepterar den värld som vi aldrig riktigt har passat in i. Vi accepterar att bli söndertrasade. Är vi dockor som någon högre makt sitter och leker med? Anser vi att vi är värda all den smärtan vi känner?

Men vad ska vi göra då om vi inte vill acceptera? Inte vill anpassa sig? Min frågeställning har nog inget bra svar. Inger svar som kommer glädja ett krossat hjärta, en söndertrasad kropp och ett par tårfyllda ögon. Men när vi känner oss som mest övergivna och ensamna, måste vi ändå komma ihåg att vi är inte den första som får sitt hjärta krossat, sitt inre söndertrasat och sitter där med tårfyllda ögon. Det finns så många innan oss. Det finns så många innan oss som inte heller blev accepterade, men som till slut tvingades acceptera världen.