Jag minns det där dagen, den där dagen för snart fyra år sedan, den 15:e december 2004. Det var där, efter SO-lektionen allting hände. Det där som fortfarande får mig att må dåligt. Det som fick det sista AV mitt självförtroende att raseras helt. Vi fick reda på våra betyg, och jag var näst sist på listan, vilket innebar att efter jag fått reda på mitt betyg blev jag ensam i salen, trodde jag.
De var där, Marie, som var en lärare på skolan, och kuratorn. De ville prata, sa de. Så fan heller, tänkte jag. Jag ville därifrån, men de höll fast mig. De lät mig inte gå därifrån. De försökte tvinga mig till att prata. När jag gjorde motstånd trycktes jag upp mot ett skåp, och efter fortsatt motstånd slängde runt med mig som en trasdocka. Jag försökte slå mig loss, men allting resulterade i fler slag mot mig, och hårdare tag. Jag minns det där paniken, jag glömmer det aldrig. Vid det här laget hade min klassföreståndare och min klasskompis hört vad som pågick i klassrummet och de stod och kollade på mig när jag blev näst intill misshandlad av en lärare. Till sist kom jag ändå loss, och jag hoppade ut genom ett fönster för att ta mig därifrån. Snö var det ute, det minns jag, och jag hade ont överallt. Tårarna hade för längesen börjat rinna på mina kinder. Jag var helt mentalt förstörd. I samma stund som jag lämnade det där rummet försvann all tillit på "sånna där" människor, alltså psykologer, kuratorer och liknande.
När jag en stund senare kom med tårarna rinnandes till idrotten möttes jag av alla klassens tjejer. Jag var sen tidigare mobbad och utfryst och jag kunde liksom känna hatet i luften. De frågade vad som hänt, och jag förklarade precis vad som hänt. Jag sa att allting var deras fel, och det var det också, det var det. Men deras hårda ord haglade över mig. Allt hat de kände mot mig passade de på att få ur sig. Jag har aldrig kännt mig så utatt som den där timmen i tjejernas omklädningsrum på en högstadieskola. Fattar de vad de gjorde? De tog sönder mig totalt, det sista försvann. Alla ord krossade mig, helt. Den sista gnistan självförtroende försvann, och allt mitt hopp försvann. Det som hände där för fyra år sedan är en förklaring till att jag är den jag är idag.
Vi lever i en tid där vi inte accepteras. Vi lever i en tid som aldrig funnits före nuet, och som aldrig kommer komma tillbaka till oss. Vi kan vara söndertrasade inombords. Våra hjärtan kan vara krossade och i vårt inre faller vi allt längre ifrån verkligheten. Våra vänner kan ha försvunnits, om de nu fanns där från början? Vi har redan kommit fram till att tårarna inte kan ta slut. Vi accepterar den värld som vi aldrig riktigt har passat in i. Vi accepterar att bli söndertrasade. Är vi dockor som någon högre makt sitter och leker med? Anser vi att vi är värda all den smärtan vi känner?
Men vad ska vi göra då om vi inte vill acceptera? Inte vill anpassa sig? Min frågeställning har nog inget bra svar. Inger svar som kommer glädja ett krossat hjärta, en söndertrasad kropp och ett par tårfyllda ögon. Men när vi känner oss som mest övergivna och ensamna, måste vi ändå komma ihåg att vi är inte den första som får sitt hjärta krossat, sitt inre söndertrasat och sitter där med tårfyllda ögon. Det finns så många innan oss. Det finns så många innan oss som inte heller blev accepterade, men som till slut tvingades acceptera världen.
Ibland förlorar jag hoppet om mänskligheten. Ibland vet jag inte vem som egentligen bestämmer över våra liv. Jag tänkte berätta om någon, någon jag tänker på och saknar varje dag. Jag har inte varit med om att en nära vän dött, men ibland känns det nästan som om hon är död, för hon finns inte med mig längre.
Hon var ingen vanlig människa, och jag märkte redan från första stund att hon inte mådde bra inombords. Men hon var en människa med en enorm energi trots sitt stridiga inre. Trots alla hjärnspöken och syner så kunde jag känna en viss livskraft redan från första gången vi pratade.
Hennes förhållanden hemma var dock väldigt stridiga, och en dag rymde hon. Jag fick ett sms om att möta henne på stationen, och självklart var jag där... 17.47 den andre maj 2006. När vi fick syn på varandra sprang hon mot mig och hon slängde sig om halsen på mig. Då kände jag att vi verkligen hörde ihop där. Det spelade ingen roll att jag fick hålla fast henne länge när hon ville ta tabletter eller skära upp sina handleder, jag älskade henne för den hon var. Vi sov ihop på natten för att hon inte skulle känna sig ensam, och hon var med mig i skolan. Våra ärrade armar väckte uppmärksamhet när vi gick där sida vid sida, men vi vi lät ingen kritik komma innanför huden. Min mamma sa att vi lös som ett par änglar när vi gick där. Vi lyste av hopp, hon lös som en ängel i denna mörka värld.
Men allt lyckligt har ett slut. Hon åkte hem, och började må ännu sämre. Hon lades in på psyk för hennes familj klarade inte av henne. Vi pratade ofta i telefon, och jag ville aldrig lägga på. Jag ville alltid höra hennes röst. Vi pratade om att jag skulle komma och hälsa på efter jag flyttat efter sommaren, men det blev aldrig så. Sista samtalet fick jag samma dag som jag flyttade, men mina batterier till mobilen var nästan slut, så jag hann inte säga något. Efter det var hennes mobil alltid avstängd, och hon ringde inte.
Månaderna gick och jag undrade var hon hade tagit vägen. Hon och jag hade skapat vår egen sanning, vårat Veritas, där vi lovade varandra att inte ge upp, och att vi skulle förbli vänner genom hela processen för att bli friska och glada. Hon glömde bort vår sanning, och när jag till sist ringde till hennes föräldrar i december fick jag höra att jag inte fick ha någon kontakt med henne. Jag påverkade henne negativt, och hon behövde trygghet omkring sig. Sanningen dog i det ögonblicket.
Jag ville inte acceptera det de sagt. Jag ville fortfarande tro på sanningen. Hon kunde väl inte ha gett upp vår vänskap? Jag tog reda på vilken skola och klass hon gick i och någon vecka innan vinteravslutningen åkte jag för att hitta henne och prata med henne. Jag minns aldrig den blicken jag fick när hon kom ut ur klassrummet och fick syn på mig. Den var så kall, och hon var helt förändrad. Dett gröna håret var numera börkblondt, den svarta ögonskuggan var borta och de korta klänningarna var utbytta mot ett par blå jeans. Hon sa inget, utan gick bara förbi mig, och jag gick efter.
"Hej" försökte jag. Men till svar fick jag bara: "Jag är inte redo för det här".
Mitt hopp försvann. Sanningen var verkligen död. Jag frågade om hon ville att jag skulle gå, och hon nickade. Jag gav henne ett brev som jag skrivit ifall detta skulle ske, sa att jag älskade henne och lämnade skolan bakom mig.
Jag grät i två dagar efter det där besöket. Det är en sak att få reda på att en vän dött. På så sätt är det accepterat att sörja, och man kan minnas och leva vidare på det. Men att höra de där orden, att se den där blicken och att känna sig hatad av någon du varit så nära vän med är hemskt. Allt det fina, allting vi byggt upp och alla gånger jag funnits där för henne var inte värda något.
Några dagar senare fick jag ett brev från hennes föräldrar där de sa att de hotade att anmäla mig om jag försökte ta kontakt med deras dotter igen. De sa att jag inte var bra för henne, att jag påverkade henne negativt. Påverkade det henne negativt när jag hindrade henne från att svälja tabletterna? Påverkade det henne negativt när jag slet kniven ifrån henne? Påverkade det henne negativt när jag förklarade att drakarna och spindlarna hon såg inte var verkliga? Jag fick ingen uppskattning för det jag gjort.
Jag förlorade en vän i psykvården. Någonting måste ha hänt där bakom de låsta dörrarna. Hjärntvättar de människorna? De förändrade en vän till någon som inte gick att känna igen. Det är snart två år sedan jag såg henne för sista gången, och jag tänker på henne varje dag. Jag hoppas varje dag att få ett brev eller samtal ifrån henne. Jag önskar varje dag på att hon en dag ska komma tillbaka och vilja ha min kärlek och vänskap. Jag kan inte hata henne för hennes beteende den där dagen, jag älskar henne fortfarande.
