En röst som snabbt tystas ner.
En röst som ber om gemenskap,
att få bli accepterad som man är.

Skratt,
Nedvärdering.
Va larvig du är! Va!
Du e´ så jävla dum!
Fattar ingenting alltså.
Dag in och dag ut – tills man själv tror det.
Vad är det för fel på mig??
Varje dag samma skräck,
samma förtvivlan,
samma hopplöshet.
Försöker visa, jag är också en människa,
har också känslor.
Vad är det för fel på mig??
Skratt.
Hur dum får man va??
Att du skulle komma till våran klass!
Sjunker ner djupare och djupare i likgiltigheten.
Varför leva överhuvudtaget??
Vad är ett liv som endast består av skräck, våld och maktlöshet??
Försöker förklara:
"Så här är jag och jag vill leva utan erat förakt."
Jag möts av ett hånfullt skratt som snabbt rycker bort det mod och självförtroende jag nyss hade.
Nervärdering som dödar.
En del av mig blir aldrig som det var från början.
Försöker stoppa det.
Bit för bit bryts mitt självförtroende ner.
Var ska det sluta?? Vet ej.
Men dag efter dag, plåga och förtryck.
Jag undrar, kommer jag någonsin att få tillbaka det som har tagits ifrån mig??
Få leva mitt liv utan andras inblandning??
Ännu en dag i förtvivlan,
Skräck och självmordstankar……