Det kommer stunder då jag tvivlar på framtiden.
Stunder som är svarta som natten men lena.
Dom förvirrar mig, får mig att tro på bättre.
Vågar jag tro?
Jag kan känna mig trygg för korta stunder
men sen kommer tankarna.
Blir orolig och rädd.
Flyr in i mig själv och vill bara känna värme och närhet.
Men är för sårad för att våga gå vidare.
Därför trillar tårarna ner för mina kinder, sakta,
sakta, hoppas det tar slut och jag får ro.