Patte92s blogg

Måste bara säga att när jag ser tillbaka i bloggen så märker man hur öppen man var om sina dåliga tankar och känslor.... måste bara påpeka att jag är så mycket mer än bara någon som sitter och tycker synd om mig själv :P i alla fall så funderar jag över om jag ska ta bort mycket från bloggen tidigare men vet ej. men tror inte det efter som många av tankarna hänger kvar och jag kan gå tillbaka och läsa med en högre förståelse än vad jag hade då....

Sitter man i skolan ytterligare en gång.... hade trott att jag egentligen skulle arbeta vid detta laget men fick ingen anställning så började studera igen. Just nu har man belysnings teknik och kan bara säga damn detta är en seg kurs...

Vet inte vad jag ska säga...
fins inte mycket att säga... livet går vidare i cirkeln...
börgar tro att det inte fins något sätt att bryta den...
om den är obryt bar så kommer jag tillslut att ge upp...
orkar inte...
Folk ser ner på mig...
jag försöker att inte visa något men ofta tror jag att de ser mig...
vågar inte tro på en bätre framtid... fins inte mycket att tro på...
det är som att allt börgar om igen...

Jag har insett att jag e värdelös och att allt jag gör bara blir fel allt jag säger blir också fel...
min ända andledning till att inte hoppa är att mina släktingar skulle hata mig fört och jag vet inte....
jag orkar inte helt enkelt...

jag har hamnat i en ond cirkel som e omöjlig för mig att bryta....

jag orkar inte leva mitt liv längre vill ha någon annans.... ett bätre liv

känslorna dör mer och mer för var dag som går...
räddningen kommer aldrig att lyckas med allt som står...
Ingen fattar, ingen förstår hur jag mår...

En liten pojke i världen ensam står,

hans hjärta är fullt av blödande sår.

Ångesten i bröstet tynger honom hårt,

han vill vara lycklig, varför är det så svårt?

Hans kinder är våta av salta tårar,

han vet hur mycket hårda ord sårar.

Han var en gång ett barn som ofta log,

nu är det många år sedan hans leende dog.

pojkens liv är längre ingenting värt,

Han har förlorat allt som han höll kärt.

Hans dagar är fyllda av låtsad glädje o panik,

Nätterna är fulla av gråt o kvävda skrik.

Han undrar om livet blott är ett spel,

varför måste allt kännas så fruktansvärt fel?

pojken vill ta sitt liv, men för det krävs mod,

om det bara fanns någon som honom förstod!

Han vill låta sig slukas av eldens heta lågor,

ja vad som helst för att ta död på sina plågor

Livet är ingen lättsam lek,

det är blott fyllt av ångest o svek.

Kanske går det så att pojken tar sitt liv någon dag,

det sorgligaste är, att pojken det är jag

En röst som snabbt tystas ner.
En röst som ber om gemenskap,
att få bli accepterad som man är.

Skratt,
Nedvärdering.
Va larvig du är! Va!
Du e´ så jävla dum!
Fattar ingenting alltså.
Dag in och dag ut – tills man själv tror det.
Vad är det för fel på mig??
Varje dag samma skräck,
samma förtvivlan,
samma hopplöshet.
Försöker visa, jag är också en människa,
har också känslor.
Vad är det för fel på mig??
Skratt.
Hur dum får man va??
Att du skulle komma till våran klass!
Sjunker ner djupare och djupare i likgiltigheten.
Varför leva överhuvudtaget??
Vad är ett liv som endast består av skräck, våld och maktlöshet??
Försöker förklara:
"Så här är jag och jag vill leva utan erat förakt."
Jag möts av ett hånfullt skratt som snabbt rycker bort det mod och självförtroende jag nyss hade.
Nervärdering som dödar.
En del av mig blir aldrig som det var från början.
Försöker stoppa det.
Bit för bit bryts mitt självförtroende ner.
Var ska det sluta?? Vet ej.
Men dag efter dag, plåga och förtryck.
Jag undrar, kommer jag någonsin att få tillbaka det som har tagits ifrån mig??
Få leva mitt liv utan andras inblandning??
Ännu en dag i förtvivlan,
Skräck och självmordstankar……

Det kommer stunder då jag tvivlar på framtiden.
Stunder som är svarta som natten men lena.
Dom förvirrar mig, får mig att tro på bättre.
Vågar jag tro?
Jag kan känna mig trygg för korta stunder
men sen kommer tankarna.
Blir orolig och rädd.
Flyr in i mig själv och vill bara känna värme och närhet.
Men är för sårad för att våga gå vidare.
Därför trillar tårarna ner för mina kinder, sakta,
sakta, hoppas det tar slut och jag får ro.

Jag har en känsla
Den vill ut, men är fängslad
Mitt hjärta är fängelset
I fängelset ackumuleras krafterna
Krafterna som kommer från känslan
Jag vill slå något,
Slänga något i väggen med all
min styrka
Och se hur styrkan förgör
Hur föremålet slungas mot väggen
Där första sprickan är början
på en jordbävning
Jag vill skrika ut allt som jag känner
Men främst vill jag skrika ut den där känslan.
Som inte kommer någonstans
Jag vill att den försvinner
Men den har livstidsfängelse
Den kommer alltid att försöka tränga ut
Den kommer alltid att kämpa för att få bli hörd och sedd

Men jag låter ingen se att jag har ett fägelse inom mig
Ett fängelse som håller
en känsla
Fängelset är okänt för alla utom mig
Känslan är osynlig för alla utom mig
Den finns inte
Bara för mig
Den vill ut,
Men jag kan inte släppa den fri
Samtidigt vill jag inte ha den
Jag gråter när den vill att jag ska skrika
Jag är tyst när den vill att jag ska berätta
Ta bort den

Måste jag vara glad?
Får inte jag gråta?
Vad har jag för problem?
Jag vågar inte berätta

Ingen vet att vissa dagar
gör jag inget annat än hatar
Jag hatar hela världen,
till och med de jag älskar
Men mest av allt
hatar jag mig själv

Jag ligger i sängen
Jag gör inte annant
Jag gråter
Stirrar in i väggen,
orkar inte mer
Orkar inte må så här