Hans kropp bara låg där

Jahapp.. Jag kan inte skillnaden på vardag och helg.. alls.. Och det känns ok!

I morgon ska jag och kolla på min brors döda kropp igen.. ( hur fan säger man det på ett bra sätt`?) och det känns väl.. åt helvete.. Vill inte ens! Orkar inte ens! Orkar inte begravningen på fredag heller!

"jag vill inte dethär" är seriöst allt jag får ur mig när jag börjar tänka för mycket.. Jag vill verkligen inte dethär!

Det känns så fel.. Jag kan se honom.. Han ligger där, min bror! Man bara väntar på att han ska hämta andan igen, kolla på mig och säga "du och jag mor världen jasmine, eller hur?" som vanligt.. inga konstigheter..

Men.. Jag kollar på min bror, han ligger verkligen där.. Men han finns inte? han kan verken se eller höra mig.. hur fan går det ihop?

Jag trodde seriöst att jag hade en 100% klar bild på döden.. Men att få se sin bror död... går inte ihop.. Tanken på att jag ALDRIG mer kommer att få höra hans röst är sjuk.. och äckligt overklig.. Jag vill verkligen inte dethär.

Jag är rädd för att jag sakta, sakta har börjat fatta... Och det vill jag ännu mindre.

döda mig