Nihilums blogg



35 år. Bor i Norrköping, Östergötlands län. Är offline

Nihilum

Senaste inläggen

Att skriva om drömmar av en solig dag
3 juli 2016 kl. 17:49
Att svika sig själv
19 september 2015 kl. 17:17
Att ta sanningsserum
4 juli 2015 kl. 19:43
Att sakna sin farfar
28 april 2015 kl. 22:16
Att vilja att ha gett mer
19 april 2015 kl. 16:53
Att ha haft en våldsam kväll på sitlla vatten
8 juli 2014 kl. 22:51
Att träffa sin gamla chef
25 maj 2014 kl. 12:40
Att se någon förlora
10 mars 2014 kl. 21:20
Att uppleva 60 sekunder
14 februari 2014 kl. 23:26
Att ha haft en vän
25 januari 2014 kl. 19:40
Visa alla

Fakta

Riktigt namn: Ash Civilstatus: Ensam
Läggning: Bisexuell
Intresse: Kreativitet
Bor: Kartong
Politik: Feminist
Dricker: Whisky
Musikstil: Metal
Klädstil: Hårdrock
Medlem sedan: 2013-09-03

Att inte ångra sitt sår



”Visdom” är plattityder som upprepats ofta nog att mänskligheten tror på dem.



Jag är inte den personen som tänker ”okej, det slutade väldigt illa, men det var i alla fall bra så länge det varade”. Om jag äter en fantastisk middag och kyparen lutar sig fram när jag betalar notan och informerar mig ”och åh, det märktes säkert inte, men nu när du har ätit klart kan jag berätta – vi hade lite råttgift i potatisen” så är jag inte nöjd. Jag tänker inte ”aja, den var ju god i alla fall och nu får jag ta mina fullständigt oförutsedda konsekvenser”. När jag beställer mat på en restaurang förväntar jag mig en konsekvens – ett pris att betala – men förhoppningsvis är det en kostnad som står på menyn. Kalla mig negativ men det är så jag känner; när något bra händer betalar jag gärna extra men jag kan inte acceptera att ha blivit matad med gift mot min vilja.

Jag ångrar mycket i mitt liv. Jag spenderar varje dag med att ånga det mesta som hänt i mitt liv. Jag ångrar att saker hände med mitt ex, jag ångrar att jag tog det där jobbet som krossade mig den korta tiden jag var där, jag ångrar att jag litade på alla de som sedan använde det som ett svärd mot mig och stack mig med min egen godtrogenhet. Men vet du vad jag inte ångrar? P. Inte det minsta.

Min omgivning meddelar mig ibland att de inte håller med mig, att de ser det på motsatt sätt – ”åh, hon var så bra för dig, så ångra inte att det tog slut”, ”det var i alla fall en erfarenhet!”, ”se det från den ljusa sidan!”. Bullshit. Det är inte ni som spenderar nätter stirrandes mot ett tak med en kropp som på grund av det ena eller andra inte längre klarar att röra sig utan bara tillåter dina ögon att blankt försöka penetrera taket med sin blick medan du väntar på du-vet-inte-vad. Det är inte ni som tappar förmågan att lita på andra eller att ens kunna ta något positivt de har att säga på allvar – men det är ni som klagar för att jag inte litar på er.

Förutom med P.

Då är det åt andra hållet, precis som med ett fåtal andra människor som har passerat genom mitt liv. Då är det inga passiva kommentarer om soluppgångar och uttorkade bäckar som sedan fylls på igen eller bla bla bla. Det är kul, för P är en av de få sakerna i mitt liv som jag inte ångrar. Ett av de enda såren som jag gladeligen hade fått igen. Med P visste jag priset, jag var [i]beredd[/i] att betala priset. Och vet du vad? Jag fick bra mycket mer tillbaka från P än vad jag betalade för. Jag kommer alltid vara oerhört tacksam när jag tänker på P.

P är en av de enda personerna i mitt liv som jag förlorat men aldrig kan ångra.



Orden som ska vingklippa oss ger oss ibland istället en möjlighet att växa nya fjädrar.



Jag kommer inte bita dig för att du kommenterar.


Logga in för att kommentera