Riktigt namn:
Amanda Civilstatus:
Ensam
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Musik
Bor:
Med föräldrarna
Politik:
Feminist
Dricker:
Vatten
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Indie
Medlem sedan:
2011-05-15
Under alla år, som jag ser det, har jag byggt upp som ett litet hus av problem. Saker som jag inte har tagit tag i, saker som jag bara har gömt undan, problem som staplas på varandra.
Nu har huset rasat rätt rejält. Det är helt jävla snett och bitar har ramlat ner. De äckliga tankarna är tillbaka. Spydde idag här hemma, mina föräldrar hörde, och vi började bråka. Är så trött på alla dessa jävla äckliga saker som kryper i min smutsiga skalle- varför kan de inte bara försvinna? Så att jag kan tänka normalt?
Måste verkligen ta tag i mig själv, är inte frisk än, verkligen inte. Förut kunde jag inte erkänna att jag var sjuk, men nu vet jag ju hur det funkar. Men det tar fan inte slut för det.
Vill bara försvinna någonstans, bort i mig själv så att jag inte ser mitt äckliga jag.
Är just nu i Italien med familjen och ett par familjevänner. Det som är så skönt är att jag får frihet här och är inte tvungen att umgås med dem hela tiden. Så... Jag har kunnat flirta runt en del vilket är så skönt. Italienska killar är inte alls som svenska! De är mycket mer öppna och bra på att ge komplimanger. Det är säkert bara en falsk yta i många fall.. Men jag har iallafall lyckats snärja en otroligt gullig kille som heter Andréa. Han är så fin och ikväll ska vi gå till stranden och äta glass. Men först; en enorm middag. Jag älskar italiensk mat. Fantastiska råvaror och den känns ren. Har säkert gått upp men jag bryr mig inte. Mår så bra här iallafall.
Jag tror ändå att det värsta av den här våren är över. Nu känns det bara som ett hål, en lucka. Två månader är borta. Det känns både bra och dåligt i och med att jag är orolig över att ha missat två månader. Jag vet inte, det bara känns så. Det går för fort.
Jag har blivit otroligt rastlös och uttråkad. Ingenting tycks göra mig riktigt glad eller riktigt ledsen, som alltid, men det är inte tomt som det brukade vara. Utan mer som ett hål i huvudet eller något sådant.
Förövrigt är jag ganska glad, det är vår och man kan sitta ute och göra diverse roliga saker. Hoppas bara att någon vill vara med mig. Att jag inte är för jobbig.
Gjorde ett par roliga tester och kom fram till att jag hade alla möjliga roliga sjukdomar inklusive att jag är en psykopat. Där ser man
Allt som var så självklart förut har nu blivit så suddigt. Jag tänker på alla mina misslyckanden, på min familj, på mitt liv. Har inte en aning om vad jag vill längre. Min hjärna är som ett tomt jävla hål, mitt hjärta används bara till att pumpa blod till min kropps alla delar. Vill ingenting, orkar ingenting. Vet inte hur jag ska mig ur detta ärligt talat. Får fortsätta gå till BUP och hoppas på att det sker ett underverk. Vill inte bli besviken på mig själv igen eller något sådant. Mamma opereras på fredag och jag tror inte att jag vill hälsa på på sjukhuset. Det ger mig ångest och allt sådant skit. Men samtidigt vill jag vara där om det skulle hända något, även om risken är minimal.
