Love you to death, whoever you are

Det var ett tag sen, men nu fick jag en känsla av ensamhet. Green Days 21 Guns spelar på stereon, nästa låt är Love you to death. Det är inte så som det brukar vara, att jag längtar efter nån att krama, drömmer mig iväg och ler åt min simulering. Det här är annorlunda, det påminner om när vi var borta nånstans, och jag längtade hem, efter att få träffa henne. En klump i halsen, tårar väntande innanför ögonlocken. Jag vet att de inte kommer att komma fram, det gör de aldrig. Men jag känner för att gå ut ensam i natten, ta datorn med, och lyssna på all vacker musik som finns i mitt bibliotek. Sjunga med, och låta tårarna rinna ner för kinderna. Det kommer inte att hända, jag vet det.

Jag vet vad jag längtar efter. Jag längtar efter att ha någon hos mig, som jag älskar, och som jag känner mig så trygg med, att jag kan gråta till Love you to death tillsammans med henne. Men mitt hjärta velar. Det vet inte om jag fortfarande älskar henne, eller om det har gått över. Men jag tror inte att det har gått över, det ligger där bakom och pyr. Det väntar. Som ett monster under sängen när man är liten.

Jag tror inte på att det för varje människa finns en och endast en äkta hälft. Jag tror att människor passar olika bra ihop, och att det som krävs för att man ska bli kär är en blandning av omständigheter och att man passar tillräckligt bra ihop. Men 'tillräckligt bra' är precis lika härligt odefinierat som när Inger sa att man skulle hitta en punkt som låg 'tillräckligt nära rätt svar', på envariabelanalysen.

Nej, HIM funkar inte till det här. Det får bli masterplans 'Back for my life' istället. Sen Within Temptations 'What have you done'. På nåt sätt passar de bättre till den här sinnesstämningen. Men det finns inget som är bättre än Love you to death när man känner att man egentligen borde gråta.

På nåt sätt känns det som att min dator är min fallback i såna här lägen. Oavsett hur jag känner, oavsett hur jag mår, så vet jag att min dator alltid kommer att ha de filer jag behöver. Tangentbordet tar tacksamt emot allt jag skriver, stereon spelar snällt all den musik jag älskar. Det låter fel, jag vet det. Men jag älskar min dator. Inte som jag älskar, eller älskade, en annan människa. Men jag älskar min dator på samma sätt som man kan göra med en riktigt riktigt pålitlig och god vän. Den finns där, jag vet hur den fungerar. Hittils har den aldrig svikit.

Aldrig.

Något är fel här. Är det därför jag inte har någon partner, fast jag så gärna vill? Är det nåt fel på mig?

Nej, jag erkänner, jag tänker inte så. Det är inte något fel på mig. Fuck that shit. Det är nåt annat. Men det som stör mig är att jag inte vet vad. Jag förstår inte det här. Och jag blir lätt frustrerad när jag inte förstår något, och ingen kan, eller vill, förklara. Jag avslutar det här med Strib nicht vor mir, och Ohne dich. Jag borde ha en spellista för såna här stunder.

Kanske är det därför jag trivs med datorn när det är så här, för att jag kan den. Datorn är en miljö som jag är van vid, och behärskar. Den blir en trygg punkt i ett känslohav som har odefinierad storlek, och är totalt okontrollerbart och oförståeligt.