Jag klarar mig själv...

Det är konstigt att när man stannar upp så kommer alla tankar och känslor fram. Allt på samma gång.
Känner en klump i halsen och att andetagen blir tyngre.
Man känner hur slutkörd man egentligen är.
Orkar knappt hålla ögonen öppna och viljan att bara somna och vakna en vecka senare är så stor.
Även tankar som man förträngt blir mer uppenbara.
Hur självständig man kan känna sig ena dagen och så ensam och liten en annan.
Att bara ha någon där som håller om en och alltid finns där.
Som bara är ens egen.

Ska det vara så behövligt?
Jag klarar mig själv.
Jag behöver ingen. Eller?