---

Blåser än en bort dammet från bloggen

Long time, no see

Den är tillbaka igen. Den där äckliga känslan, tvånget, längtan efter att ha någon nära, att hålla någon, bli hållen. Den trycker, pressar och tvingar en ner, ner så att alla kan se hur man kryper, tigger och ber efter närhet.








Hur kan man kalla det att bli hel när man väl får den där närheten? Man säger att man saknar en bit när den biten uppenbarligen kan vara flera olika människor. Är man ingenting utan dem? Eller är man någonting som blir mer när man lägger till närheten? Man pratar om den bättre halvan, men är den bara en del av







Jag vet inte






Är vackert instabil igen, det löser sig snart.