Riktigt namn:
Kio Civilstatus:
Ensam
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Kreativitet
Bor:
I skogen
Politik:
Politik?
Dricker:
Te
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Galen
Medlem sedan:
2013-07-04
Den är tillbaka igen. Den där äckliga känslan, tvånget, längtan efter att ha någon nära, att hålla någon, bli hållen. Den trycker, pressar och tvingar en ner, ner så att alla kan se hur man kryper, tigger och ber efter närhet.
Hur kan man kalla det att bli hel när man väl får den där närheten? Man säger att man saknar en bit när den biten uppenbarligen kan vara flera olika människor. Är man ingenting utan dem? Eller är man någonting som blir mer när man lägger till närheten? Man pratar om den bättre halvan, men är den bara en del av
..när nya dansgruppen inte ens är hälften så engagerad i att få saker gjorda som en själv.
..när man försöker bestämma dans, placeringar och börja planera tider och tillfällen som man kan repa, men de andra tar tre timmar på sig att svara, om de ens gör det, och när det väl händer så tar de upp saker som inte går.
..när man själv är villig att vakna tidigt och åka buss i två timmar för att kunna repa men de andra ba Nope, kan inte, går inte. ..när man inte vill klaga över allt på EC men man blir lite frustrerad och nu sitter man här.
..när man är fett naiv och ser gruppens framtid klart framför sig, vilka danser man ska köra tillsammans, vart man ska köra dem, hur resultatet kommer se ut, men de andra känner bara Vi får se.
OK SÅ IDAG HADE MIN GRUPP I KLASSEN FÖRESTÄLLNING SOM SISTA GREJ PÅ SCENISK I ETTAN OCH DET GICK SÅ JÄVLA BRA!! DET ÄR BRUTALT HUR BRA DET KÄNNS NÄR SISTA SCENEN ÄR SLUT OCH ENS EGNA SCEN VAR HELT FELFRI OCH MAN FÅR ÄNTLIGEN PRATA OCH SKRATTA OCH BUGA OCH HA SIG! FÖRSTA PUBLIKEN VAR MYCKET BÄTTRE ÄN DEN ANDRA, DE SKRATTADE ÅTMINSTONE ÅT SAKER SOM VAR KUL. MEN Å ANDRA SIDAN SÅ HAR JU FÖRÄLDRAR INGEN HUMOR UTAN SITTER BARA DÄR OCH TAR ALLT PÅ ALLVAR. SER DOCK FRAM EMOT TVÅAN NÄR VI FÅR GÖRA EN HEL PRODUKTION, ALLA TILLSAMMANS.
..man jobbar på sin produktion till trean och man har "lovat" en av ens kompisar att "Ja visst självklart får du en roll, du får huvudrollen, eller ja om du ens vill välja den, men gör du det får du garanterat en roll." Men ju mer man jobbar på manuset, ju mer man tänker på det, längre man kommer med det desto svårare blir det att undvika det faktum att det finns inte en chans, inte ens för fred på jorden, jämställdhet och pengar på kontot att hon skulle få en roll. Hon är inte sååå dålig som skådespelare..det är bara det att min produktion betyder så brutalt, jävla mycket, allt måste vara exakt och äkta Stanislavskij realness och jag kan verkligen inte se henne i någon utav rollerna ALLS. Hon har ingen attityd, hon har ingen undtryckt ilska, ingen stark sorg eller frustration, inga modersinstinkter eller känsla för tajming vars kom de sista ifrån vilket är shit man behöver. Problemet är dock att jag inte kan säga det till henne eftersom det känns inte som en legit anledning till varför jag inte skulle välja henne. Eller asså för mig är det ju det, men antagligen inte för henne. Så ser hon ut som avkomman från en groda och golden retriever när hon inte förstår något och det ansiktet står jag inte ut medskulle lätt slå in det i en vägg. Vad var det jag pratade om..? Det här inlägget var jävligt onödigt men vem bryr sig ens
