faust

Bekymmer -"Den jag fångat i min snara,
Han kan låta hoppet fara.
Evigt mörk hans rymd sig breder,
Solen går ej upp och neder,
Och är än hans yttre sinne
nyktert, råder natt därinne.
Alla skatter han förspiller,
Med- och motgång blir till griller,
Hungrig mitt i överflödet
törs han inte bryta brödet,
Skjuter upp till morgondagen
ont och gott, av olust slagen,
Väntar på vad som skall hända
och kan ingenting fullända.
Skall han dröja, skall han hasta?
Hans beslut är aldrig fasta.
På en bred och spikrak bana
vill han vackla, famla, spana,
Ser allt skevare på tingen,
Skyr sej själv och gläder ingen,
Glider längre ner i djupen,
Flämtar, får ej luft i strupen,
Lever halvkvävd, undermålig,
Ej förtvivlad, icke tålig,
Kastad som ett spån på havet,
Kvald av friheten och kravet.
Än befrias, än förtrycks han,
Outsövd ur bädden rycks han.
Så bereds han genom denna
hemska kretsgång för gehenna."