Flykten

En natt utan slut.
En dag utan ljus.
Mitt sinne likt en odöd vandrar detta mörker. Melankolins hundar jagar mig utan rast. Lämnar mig i ständig paranoia. Rädslan från att denna gång ej återvända från mörker. Korpars vingslag signalerar dödens närvaro. Min äldste och närmaste vän närmar sig. Han fattar min hand. Och berättar att han kan vägen ut. Han ger mig en flaska att dricka och ber mig följa honom. Vi flyr det sorgsna ljudet av melankolinskens svarta hundars ylande tillsamans för att aldrig återvända igen. Ingen mer smärta ingen paranoia. Ett mörker för ett annat. Men i detta mörker kan jag andas ut och vila. Aldrig mer återvända. Aldrig mer.