ovisshet.

Oviss framtid. Med staplande steg går jag på okänd mark. Beträdd av få före mig. det finns ingenstans att få hjälp. Ingen annan kan hjälpa mig. Med droger vill dom bedöva mig. Göra mig till en zombie som bara gör vad jag blir åtsagd till att göra. Medans mitt inre skriker fångad av vad som skulle varit hjälpen. Jag vill leva uppleva och hitta det som gör livet vackert och underbart. inte bara sätta en mental skygglapp för mitt sinne och bara se vad jag behöver göra för att få nästa dos av statens medicin. Jag vägrar. Men jag kan inte få nån annan hjälp. Jag är fångad. Då även om jag får hjälp drar det andra problem. Som en av dom odöda står jag där med tomt uttryck och känner bara apati. Vem skulle nånsin vilja vara vän med en sån? Vem skulle vilja bygga ett liv med nån som mig? Utstött och bortglömd som så många gånger förut. Ingen ser tårarna. Ingen ser blodet... ingen bryr sig. Jag har sett vackra underbara ting i livet. Bara lite smått för att kunna ge hopp till en lättlurad dåre. Kanske det är lika bra att stänga av dessa ljuspunkter. Vänner som är som familj. Dom goda saker vi gör för varandra. Och kärleken i världen så som passionfylld och kärleken du känner för din närmsta kamratskap. Kanske ska jag inte hitta kärleken. Kanske det inte är min mening i livet att ta en älskare med mig på min resa. Kanske det inte kommer finnas en ung pojke att ta över min resa när jag inte längre kan fortsätta. Det tar antagligen slut med mig. Mitt liv av ensam melankolisk vandring. Än är den inte över. Men jag önskar den vore det snart. Jag är så trött bara. Låt mig bara sitta ner vid detta träd, och låta vinden bära mitt sista andetag ut över landet. Min sista handling var att ge upp på det traditionella livet. Nu är framtiden oviss. Med staplande steg går jag på okänd mark. Beträdd av många före mig. det finns ingenstans att få hjälp. Ingen annan kan hjälpa mig. Jag lämnar det kända för det okända. Vi ses aldrig igen.

Det ledde ingenstans men jag var okej med det.