Lågan.

En gång var det en varm låga som höll mig varm och lyste upp min väg. Den jagade bort mörkret och såg till att jag klarade natten. För första gången efter en livstid av mörker, att alltid vara kall och vilse, så hade jag hopp. Lågan höll mig vid liv och ledde mig hem.

Och så en dag försvann den. Utan varning. Jag kastades i mörker och min väg försvann. Vilse än en gång så kände jag ett svart djupt hål inom mig... Med tårar i ögonen så skrek jag ut i mörkret varför? Varför tog jag inte bättre hand om lågan? Varför försvann den? Varför kunde jag inte vara bättre?

Jag föll in i mig själv på jakt efter svar. Det enda jag hittade var banala barnsliga ting. Ånger. Ilska. Hat. Besvikelse. Självförakt. Känslan av att blivit förrådd. Känslan av att inte duga.

I dessa känslor frossade jag mig. En ny hetta startade inom mig. Ensam ligger jag nu och brinner i mitt hjärta. En hetta som håller mig vaken genom natten. En hetta född ur dom mörkaste skrymslena av mig. Den brinner så starkt att jag alltid törstar. Så stark att dess ljus förblindar mig. Jag hör dess röst dock ack så vacker.

Men orden som kommer ibland oroar mig. Ord av alla saker inom mig smidet i mörker och hemlighet nu med en röst. Och den vill höras. Högre blir det var dag och var dag som går... Blir jag svagare.

Denna hetta tär på min själ. Medans jag skulle inte önska detta öde till nån annan så är jag okej med det. Jag vill bara föda hettan inom mig tills jag brinner upp i aska och försvinner in i natthimlen.

Förhoppningvis så förlåter mörkret mig när det väl sker. Det är trots allt den enda värld jag känt till. Farväl käre läsare. Låt aldrig din låga slockna.