watery grave

ensamhet. tomhet. mörker.

vad har dom gemensamt? är du ensam hela tiden känner du dig tom och ut ur tomheten växer en skugga av orolighet rastlöshet paranoia och till slut växer skuggan till ett melankoliskt mörker...

man lever obskyrt...

man försöker bry sig... men klarar inte det... försöker duga för nån.. men man duger inte... man är för ful... för skadad så hemsk... man är bara en skugga av ett monster på väg att födas... och alla hittar sitt sätt att hantera sin djupa ångest över det...

vissa skär sig vissa knarkar vissa skriver vissa målar andra dricker...

ibland sträcker man ut sin hand mot nån.. nån som ser så snäll och vacker ut... och ljuset från deras leende mot dig sköljer som en ljummen flod mot dig... och tvättar bort allt det onda alla ärr och all smuts... man tackar en högre makt man aldrig trodde på för detta mirakel.

tid går..

dom kommer närmre..

till slut ser dom den hemska sanningen..

man lär känna mig man tar avstånd sen är man den där betydelse lösa vännen.. den utbytbara..

man blir ignorerad och lämnad...

och ens ensamhet tomhet och mörker börjar om med förnyad styrka och tar ett starkare grepp om din redan utmattade själ och till slut... förlorar du den...

allt som återstår... är ett ärrat skal av den du en gång var... och enda som finns att göra är att... vänta på att dö med whisky flaskan i ett stadigt grepp...

death why do you never come? is this some cruel joke for the gods to laugh at? to watch a man cry and beg for the salvation of death... only to be unheard... and so it continues...