Aight, nytt år då. (Drugs & Stuff)

Vi får väl hålla tummarna för att detta året ska bli bättre än det föregående. Oddsen är åtminstone hyfsade. Jag har ett schysst boende, en helt okej medicinering, en skaplig inkomst för att gå på socialbidrag och positiva vanor.

Jag springer 20 minuter om dagen samt styrketränar minst en timme efteråt vilket har resulterat att jag nu gått upp nästan 20 kg på 4 månader från att ha varit smal som en undernärd anorexia-tjackis. Gymmet är verkligen något som aktiverat en splitterny kraft och kämparglöd i mig, så om jag ska definiera det förra året som hastigast skulle jag väl säga att sidovinsterna av träningen är den absolut bästa upptäckten jag gjort.

Tillvaron är coolish, och tillsammans med träningen och min ÄLSKADE gitarr (som är den enda anledningen till att jag överlevt alla sinnessjuka galenskaper jag överlevt) ska jag kriga kriga kriga och slutligen nå det där förbannade jävla målet jag jobbat på så länge ...

Inte att bli fri. Utan att INSE att jag redan är det. När jag når den destinationen kan jag nog äntligen definiera vad sann lycka är. För heroinet är inte lycka ... det kändes så, för det var det enda som för ett ögonblick eliminerade smärtan och bedövade mitt sargade jag. Och det är förbannat lätt att förväxla lycka med bedövning om man aldrig haft någon glädje i livet. Alldeles för lätt. Och farligt. Att betrakta bedövning som lycka är ett av de första steget rakt ner i en destruktiv spiral som slutligen medför sådan smärtsam desperation att man fullständigt PISSAR sig själv och sina anhöriga rakt i nyllet och tappar alla sina personliga värderingar, all moral, all empati och all eftertänksamhet. Man glömmer bort vad man en gång trodde på och älskade ... allt för att låta nålen passionerat våldta sina vener och lämna en naken, sårad och ensam i ett själsligt vakuum. I guess those days are gone. I beg to God they are ...

Take care!
// JeepZter