Det såkallade fenomenet "Vänskap"

Varför i sions blåsvedda fitthelvete ska folk vara så förbannat och nästintill utomjordiskt jävla knepiga, med flit (eller ja jag kan inte annat än att bemöta dett faktum med total ovisshet MEN jag får åtminstone en känsla och kan spåna en vag logik av att de beter sig som de gör med avsikt)?

Alltså, näe ... fan ... jag hajjar inte! Jag är väl korkad eller något men för mig är det fysiskt omöjligt att ens göra ett tradigt försök att leva mig in i detta märkliga beteende. Vi är ju alla (förhoppningsvis, och ni som inte är det ... oh my FUCKING GOD! VAKNA UPP FRÅN ER BLÅÖGDA KOMA) medvetna om att de flesta personer man stöter på är riktiga svin, men då tänker man ju liksom att det skulle röra sig om kanske 60% eller något sådant. I själva verket är statistiken ännu mer mardrömslik än så ... Det måste ju, enligt mina ekvationer, vara minst 98% tvättäkta svin runt omkring oss.

Mja, sanningen är bra skruvad alltså, det kan man lugnt påstå! Frågan är hur i helvete man ska göra för att förhålla sig till detta på ett konstruktivt sätt, när man HELA TIDEN får höra att vi människor råkar vara födda med ett biologiskt behov av intimitet, umgänge, bekräftelse och känslomässigt utbyte med andra individer. Det enda konstruktiva man kan göra av denna ledsamma situation tycks vara den klassiska metoden "normala", d.v.s. korkade, människor använder sig av i vardagen: Förnekelse.
Dessvärre finns det ju inget positivt att hämta i förnekelsen bortsett från en temporär lindring, men det är väl så nära konstruktivt man kan komma ... Eller?

Vänskap existerar inte. Vänskap grundas enbart på personlig narcissism. När man blivit så kraftlös och sentimental att man inte längre orkar leva, när man är som svagast och i störst behov av vänskap, det är då ens såkallade "vänner" lämnar en. För då kan de inte längre få sitt narcissistiska utbyte, som de är så fruktansvärt jävla kåta på.

Hela den här skiten resulterar ju i att vänskap slutligen blir ett oändligt kretslopp av ömsesidig smärta, vilket får själens förmåga att känna tillit att rubbas och i slutändan finns den inte kvar överhuvudtaget mer än några fåtal partiklar av en förfluten illusion om att det fanns någon en gång i tiden som brydde sig.