ImIsaaks blogg

När stadens lampor brunnit ut, och gatorna har fyllts med ljus. Skuggorna har växt sig långa nu, och sträcker sig över marken. Natten bländad förbi i ett sus och försvunnen lika fort. Men dess mörker ilar kvar under huden. I bortglömda hörn och skråer växer minnen ut. Foton på människor långt hemifrån, i flykt från världens stilla tystnad med brustna blodkärl och bultande hjärtan. I en stad där alla sover och husen sen länge glömt sina nummer. I väntan på ett tåg som aldrig kommer, i en tid som aldrig hänt. Försvunna mellan raderna i bortsprungna böcker andas de stål och svettas blod. Knyst som håller fast vid en skör tråd, i varje liten ven som fortfarande har blod kvar att ge. I trånga gathörn av kullersten blåser de bort som skuggar utav damm. Dom som som försvann. Långt hemifrån, bortglömda av en stad som aldrig såg dem i en värld som saknar namn.

Dödläge då hjärnan är sylt och världen bara snurrar. Tankar som strider på ett redan utbränt slagfält. Krig som är svåra att sätta ord på, och även om man kan så är de svåra att uttala. Dessutom behöver man ju någon som kan lyssna också. Lustig värld.

Som så många människor som bara håller i en rutin, håller andan och väntar på att något bra ska hända. Visst, tålamod är en dygd, men tålamod kan bli passiv och passiv blir tråkig, och tråkigt är så jävla deprimerande. Vissa saker är inte värda att vänta. Vissa saker måste man jaga som en hund efter bilar, utan att veta vart, vem eller varför, för någonstans längs vägen så inser man att man aldrig vill gå tillbaka igen.