Dom som försvann

När stadens lampor brunnit ut, och gatorna har fyllts med ljus. Skuggorna har växt sig långa nu, och sträcker sig över marken. Natten bländad förbi i ett sus och försvunnen lika fort. Men dess mörker ilar kvar under huden. I bortglömda hörn och skråer växer minnen ut. Foton på människor långt hemifrån, i flykt från världens stilla tystnad med brustna blodkärl och bultande hjärtan. I en stad där alla sover och husen sen länge glömt sina nummer. I väntan på ett tåg som aldrig kommer, i en tid som aldrig hänt. Försvunna mellan raderna i bortsprungna böcker andas de stål och svettas blod. Knyst som håller fast vid en skör tråd, i varje liten ven som fortfarande har blod kvar att ge. I trånga gathörn av kullersten blåser de bort som skuggar utav damm. Dom som som försvann. Långt hemifrån, bortglömda av en stad som aldrig såg dem i en värld som saknar namn.