första mosebok lol

Haha, det var nästan ett år sedan jag bloggade sist, men har fått två nya bevakare sedan sist jag kollade (kanske 7-8 månader sedan) och har 3 läsare de senaste tre månaderna... En stackare i månaden. :') Det är ändå bra för att ha varit den mest döende och ofrekventa bloggen på hela EC.

Tänker i helvete ge nån review på mah lyfe det senaste året för vet inte var det börjar eller slutar och det finns inget intresse av det, varken från mitt eller någon annans håll. Men tänkte däremot skriva av mig lite. Jag skriver knappt dagbok längre heller, även om det sker betydligt oftare en EC-bloggen. Så det finns ett smärre behov av att skriva av sig utan att behöva bry sig ett jack shit om nånting.
Gick in och kollade på mitt senaste blogginlägg bara för att få en uppfattning om när jag droppade allt, och vart jag var i livet just då. Spännande. Jag kommer ihåg det mycket väl. Tror även det finns två personer på den här bloggen som någorlunda följt mig IRL sedan dess, och det är Sofus & Naimi.
Nu när jag tänker tillbaks på det så känns det långt borta, men ändå inte. Jag har fortfarande lite samma ångestmönster märker jag.
Känner fortfarande att skolan är något som hänger över mig, gör min till en dålig vän och tar min tid och energi. Men ändå kan jag inte bara avsäga mig allting, sista året. Jag har lyckats få bra betyg i egentligen alla ämnen, och jag kanske har haft någon konstig underliggande rädsla för att jag ska tappa betygen om jag börjar släppa på seriositeten. Vet också andra faktorer som har haft stor inverkan på det här, men tänker inte ta upp det här för det handlar om kombon psykologi och föräldrar lol. Tycks inte hitta någon bra balans mellan socialt liv, privatliv och studieliv. Det är liksom antingen eller.
Stör mig fortfarande på mina klasskamrater. Jag visar inte det förstås, utan är alltid lika trevlig och "skojig" gentemot dem. Detta eftersom jag vet att det lönar sig mest i längden, och jag kan inte riktigt styra det heller. Så länge de inte gör nåt som är fel på riktigt kan jag ju inte hålla på och anmärka. Jag kan heller inte förändra dem som personer, lika lite som de kan förändra mig. Om inte annat har de ju hjälpt till att stärka min identitet. Men det har också lärt mig något väldigt fint, framförallt den här sista terminen, att bli bättre på att sluta "vi" och "dom":a. Tror att alla i klassen gör det, men bara för det behöver inte jag göra det för jag vill inte det.

Festivalade ett par gånger i somras, både i Sverige och utomlands, men mot slutet av sommaren började jag festa rätt hardcore i Sverige också, eftersom jag hade fyllt 18 och plötsligt fick gå på raves. Det fortsatte liksom in på hösten, och i början så kände jag att det skulle komma att bli nödvändigt för att parallelt orka vara i skolan och orka med min vardag. Kunde inte finna någon mening i den riktigt eftersom den kändes så tradig och påtvingad, så jag gjorde festandet till en mening. Och sedan nöjde jag mig inte med något annat. Hela helgerna vigdes åt det. Fest och knark en natt (lör/fre) och sedan gick resten av helgtiden åt till att bara vila eftersom man blev så jävla utpumpad. Inte nog med att man vänder på dygnet; vilket i sig räcker för att kroppen ska ta stryk; utan det var koks, ecstasy, röka (cool) eller svamp (cool) dessutom som kroppen också skulle hinna återhämta sig ifrån. Då kan man ju tänka att en helg kanske inte ens räckte, egentligen. Och jag från början handlade det inte ens om drugs maaan, från början var ju mitt utlopp att bara få dansa loss hela natten till den ljuvaste technon och det var också min intention, men min kropp hade fått in sådan bra sömnrutin i veckodagarna att det inte gick att vända på dygnet utav bara ren vilja, jag behövde nåt som höll mig vaken. Eller behöver fortfarande det om jag ska vara uppe till på morgonen. Annars sätter jag mig bara och myser i något hörn och halvsover (läs: sover). Hur som, detta löpte vidare, till slut insåg jag att jag slösade bort alla mina pengar på det här och hade inte ens råd att gå på rave längre. Så då lyckades jag, genom vänner, få upp mig på Under Brons gästlista och körde den grejen varenda helg i 5-6 veckor. Då behövde man inte betala inträde = då kunde jag köpa e och fortfarande ha råd att vara ute varje helg. Plus att det är den klubb som har längst öppettid i hela stan typ, 05. Även det var för lite, tyckte jag. Ville alltid hitta efterfest efteråt, för att jag hade börjat bli så jävla tolerant mot e att det tog 1h & 30min för den att kicka in och då hade jag varit kickad kanske en timme när Under Bron skulle stänga... AAAAH FAN VAD SICKKK ALLT LÅTER NÄR JAG SKRIVER DET HÄR ;__; christ
Aja.. såhär pågick det ända tills jag började inse att det inte handlade så mycket om dansen längre. Det var lite olika händelser och situationer som fick mig att börja ifrågasätta mig själv. Det hade bara blivit en flykt allting, helt enkelt. Och det kanske till och med var det från början, bara att jag intalade mig själv något annat. Jag kanske behövde flykten till en början. Men behöver inte stressen som det orsakade till slut, och oförmågan att ha roligt på andra sätt. För det var det som det ledde till. Jag kunde inte se fram emot en helg som inte involverade fest, vilket i sig skapade en stress att alltid hitta disko & droger.
Tror även det gjorde mig ännu mer frånvarande i mitt vardagliga liv, bortkopplad från vänner, bortkopplad från familjen och allting. Eskalerade ju bara humörmässigt också, samtidigt. Mådde inte precis bättre eller kunde hantera min vardag bättre.

Så nu har jag inte partat sen slutet på december typ, med undantag för nyår. Men då var jag i Köpenhamn och fick tag på typ bästa MDMA:t på länge, så det ångrar jag inte. Men det har faktiskt varit lite svårt att hålla sig ifrån att gå ut, måste jag säga. Och bara det i sig är ju skrämmande. Och bara det får mig att vilja lägga av ännu mer. Känner att behovet av att fly är lite mer påtagligt nu, vilket säger en del. Har även känt att det dels har varit jobbigt att möta vänner. Inte bara för att jag känt mig dum, men också för att jag inte orkat prata om det här eller nånting vad gäller mig själv egentligen. Känns som att jag kommit med ursäkter för mig själv, som jag sedan intalat mig själv är sanna, och sedan sagt samma ursäkter till vänner eller människor i omgivningen. Lite pundar-beteende typ, fast jag inte är någon pundare.

Sedan nyår har också min kära man slutat röka gräs, och vi har aldrig bråkat så mycket som vi gjort den senaste månaden. Det är ju inte direkt något som har hjälpt mitt flyktbeteende, men det har väl varit nödvändigt på många sätt. Har fått utstå en smärre prövning, kan man säga. Både jag och han. Det har inte varit några lättsamma strider heller, och vi båda har fallit på slagfältet, otaliga gånger. Bokstavligen. Inte dött då, eftersom jag sitter här och skriver, men hans lägenhet är ganska trasig och det är hål i väggar och repor i dörrar och luckor. Och på våra kroppar. Det är väl det som är värst. Känns så jävla destruktivt och konstigt för att vara oss. Men ändå nödvändigt. För nu är vi kanske närmare än någonsin. Eftersom det inte har pajat än liksom. Det hade lika gärna kunnat ta slut redan efter andra slagsmålet, men vi båda står kvar så det har inte hänt. Nästa månad är det två år sedan jag träffade honom. Inte första gången, men den gången som skulle leda till att vi började hänga regelbundet. Vi har varit i fyra länder tillsammans, och de första tre innan jag ens hade fyllt 18. Stör mig så jävla mycket på honom ibland för att han är en jävla skitunge och för att vi är så jävla olika, och har kommit så himla olika långt i våra respektive personliga utveckling. Ibland kanske jag är lite för hård och kritisk mot honom... men ja, man ska väl lära sig den hårda vägen. Jag kan ibland önska att jag hade någon, förutom min mamma, som utmanade mig på det sättet. "aa lätt för mig att säga" men han är så jävla keff på att se saker eller sätta ord på saker. Det är oftast jag som gör det. Nu lämnar jag ut honom väldigt mycket här men det gör inget för jag är ändå inte här och jag känner typ två pers på den här sidan HAHAH. I gotta vent, man. Han tycker ju att jag också är en skitunge, det säger han ju, men jag tror inte det är samma "skitunge" vi pratar om när vi kallar varandra det. Han pratar nog mer om en skitunge som kan bli extremt butter och tvär när hon är sur eller på dåligt humör, och att mitt humör också vänder väldigt snabbt. Det är det jag tror iaf. Eller att han kanske har en känsla av att jag ibland ska ha rätt hela tiden eller vill "vinna" över honom. Vilket i mina ögon förstås inte är sant. Jag är bara väldigt bra på att vara övertygad om saker jag tror på, och då kanske det blir att jag argumenterar lite för min sak, men jag släpper SJÄLVKLART grejerna när jag märker att jag faktiskt har fel eller trodde fel. Har inga problem med det. Skulle mer säga att det är hans dåliga självkänsla som kickar in och säger "HON FÖRSÖKER TA ÖVER GEJMET HÄR U GOTTA PROTECT YA NECK". Men aa som sagt bara min upplevelse. Jag har också dålig självkänsla på andra plan, så aint pointing him out.

i övrigt ser jag faktiskt fram emot den här terminen mer än alla de andra terminerna någonsin. Vill mest att den första delen ska vara över, det med gymnasiearbetet och att det ska bli slutet på mars för då börjar våra teaterrepetitioner. Sedan kommer europaresan med klassen. Kommer bli helt fantastiskt. Yo yo. Har avtalat dejt med en vän i Berlin när jag kommer dit också. Vi ska gå och äta på ett ställe och sen får vi se vart det bär av. Ska bli så himla kul att få träffa honom tho. Har inte gjort det sen i somras.
Och sedan tar jag studenten. Det är typ så långt jag har saker planerade. Sen tänker jag bara skita i att planera saker overall. Ska förstås söka jobb, redan nu. Blir nog sommarjobb till att börja med. Men det ser jag inte som planering, riktigt. Kanske lite, eftersom jag vill kunna ha råd att göra saker under sommaren. Men annars så är jag planeringsbefriad. <333


Här är typ min favorit"punk" på länge (sen typ green day när jag var 11)



Höres!