dödsknark & techno

Hola compadres * sydstats-brytning*

Det var ett tag sen, må jag säga va!
Livet händer, och jag rullar snabbt med i farten. Som vanligt. Egentligen är det inte så mycket som händer. Mamma är ledsen och lyssnar på Leonard Cohen, min syster är tonåring och mitt i allt står jag praktfullt upprätt. Irrar runt i mina grubbels, samtidigt som jag inte låter mig avskräckas av en stundvis trevande vilsenhet.
Jag har försämrat för både mig själv och andra, men med en nypa salt och en käftsmäll lyckas jag nu förbättra. Asnajs, älskar det. Och det bästa är att allt har handlat om "enbart" förståelser och insikter, något jag förmodligen tjatat mina nära och kära blå med den senaste tiden. Och i skolan skriver jag uppsatser om personlig utveckling, lustigt nog, för att upplysa (trodde jag) medan jag parallellt med det får en utmaning som heter duga; jag ska plötsligt reflektera bakåt i tiden, se vad som varit och hur det påverkat mig. Men va? Svårt, var min första tanke. Men ja, det är klart det är svårt när man lever med huvudet i framtiden nästan oavbrutet, vilket jag heller inte insett för än jag fått uppgiften att blicka bakåt. Att också inse att man har insett. Förstå att man har förstått. spännande indeed. Att mottaga lärdom samtidigt som man predikar, och att i det samtidigt se sig själv på nytt och andra och världen och alltet och bara snurra med.
Så leva i och för stunden? Svårare än vad jag trodde, men det hjälper att inte sacka ner och se nuet som ett hinder, utan att snarare omvandla den konstanta, astöntiga känslan av understimulans till ytterligare en drivkraft (har redan en del heh) som fortsätter köra mig framåt, fast med mindre fokus framåt. Var det logiskt? Skitsamma. Jag måste bara vara, lokalisera mig själv i nutid och ta ett steg i taget och försöka minnas att allt har sin tid. Allt jag ska göra kommer jag att göra, om det är meningen att jag ska göra det. Men SÅ mycket känslor och tankar ryms i den här lilla fysiska kroppen. Därför var det himla bra att the maker gav mig en enorm mental yta att leka på, men även den blir ju typ överfull ibland. Fast ur kaoset föds alltid något gott i slutändan, vilket är tur.
Att ha förmågan hjälpa sig själv utan att undra hur man gör eller utan att ens tveka inför sitt eget väsen är något av det häftigaste jag upplevt. Att klara gå en obelyst väg på helt egen hand, utan ljus över huvud taget, för jag vet och känner ända in i min djupaste kärna att nyfikenheten och längtan till att se vad som finns bortom är större än något ljus i världen. att kanske till och med låta det bilda ljus. det blir ljus. det ÄR ljus.
Jag vet inte ens, men nu vet ni.

Jag dricker te och har precis avslutat och skickat in de två skolarbeten jag nyss nämnde. Känns förjävla bra, jag har fått ut något av det.
Ser fram emot att börja göra min egen musik asap, ska bli så fruktansvärt spännande. Imma deliver sum wack techno yo
Och på tal om det ska jag se Boris Brejcha nu på lördag, kommer bli helt sinnes och jag ska dansa järnet. Vilket för mig tillbaka till nyårsnatten på Rex Club i Paris - alla käkar likt smidiga gångjärn, ögon som tefat och svettigt rykande kroppar oh boy that was somethin' <33 Paris mon amie

Ett litet shoutout till alla kreativa själar där ute: jag är SÅ motiverad till att dra igång något eller flera projekt av alla tänkbara slag, vad som än dyker upp; konst, musik, dans, film, kultur i stort, samhälle, miljö, utveckling (vad som), organisera fest, vildmarksexpedition, vinprovning, skapa installationer (aka street art vilket förstås går inom konst-kategorin) kläd- eller smyckestillverkning av återvunna material eller bara nåt hyper innovativt och stenflummigt. Så om det är någon som har något kul på g där det behövs driven arbetskraft - jag är på!

Innan jag ångrar mitt något självutlämnande blogginlägg ska jag avsluta med en låt och hoppa i säng. Jag hoppas ni kan sova gott inatt, och snälla, våga drömma, kravlöst och oblygt.