THIS ONE'S A FIGHTER

Dem tre dagarna jag varit hemma från skolan har faktiskt fått mig att fundera, tänka om.
Jag tänker inte sörja att folk lämnat mig, skulle de verkligen bry sig om mig skulle de stanna kvar även i de svåraste stunder. Mina så kallade vänner har lämnat mig när jag behövt dem mest, och det har fått mig att tänka om. Jag behöver inte dem. Är trött på att alltid ställa upp, finnas till hands och ge det som behövs för att de ska må bra när de inte ger någonting tillbaka.

Dem tre dagarna jag varit hemma från skolan har jag inte varit speciellt sjuk. Jag bröt ut i gråt i söndags framför pappa. Jag har alltid visat mig stark för människor, vänner, familj. Har alltid hållit allt för mig själv, inte berättat om det som känns jobbigt för min familj. För pappa. För mamma. För mina systrar, eller min bror. Men jag berättade för pappa, i alla fall det här om mina "vänner".

Och i måndags morse kände jag mig så svag, ville inte ens lämna sängen. Så jag tänkte bara "fuck it" och stannade kvar i sängen. När jag sedan vaknade vid 11 tiden så gick jag ner och möttes av en stor kram från pappa. Vi pratade lite halvt om skolan osv. Mamma hade jobbat natt och sov på morgonen, hon kom ner efter någon timme. Och kollade på mig. Med huvudet på sne, och gav mig en halv ledset leénde som sa "Allt kommer bli bra" sedan kramade hon mig.

Jag var hemma igår också. Tänkte gå till skolan idag men eftersom både Linnea och Amanda skulle vara hemma så beslutade jag mig för att stanna hemma även jag. Så ja, nu sitter jag här och är så jävla stolt över mig själv, över det jag åstadkommit i livet.

Jag har faktiskt varit en jävligt bra vän. En sån som alltid hjälpt, alltid ställt upp och alltid alltid alltid brytt mig mer om andra än mig själv. Jag har fått människor som varit blyga och inte vågat säga vad de tyckt att säga vad de tycker och ta mer plats. Jag har även dragits till de människor som varit mobbade, riskerat att själv bli mobbad. Jag har satt folk på plats när de varit idiotiska. Jag har fått människor att le i de allra jobbigaste stunderna.

Men den senaste tiden känns det inte som det jag gjort varit uppskattat. Som att ingen brytt sig om mig eller det jag gjort eller sagt. Det har fått mig att inte orka bry mig. Struntat i skolan helt och hållet, struntat i om folk sagt saker som sårat mig. Förut har jag alltid sagt till och varit en riktig bitch. För ingen ska få behandla mig eller någon annan illa utan anledning, och komma undan med det. Men nej.. har bara låtit orden tryckts in i mitt huvud och låtit det varit så utan att göra något åt det.


I samma stund som jag blev riktigt illa behandlad av en viss person som betyder livet för mig så försvann mina vänner på riktigt. De var aldrig trevliga, sa aldrig hej på morgonen utan frågade bara mig om en viss person hade kommit än. De var otrevliga. Elaka. De stöttade inte mig utan tyckte att allt var mitt fel. Jag förstod inte hur de tänkte. Jag hade gjort det bästa jag kunde för att det skulle fungera mellan mig och han. Men när de sa massa konstiga saker så fick jag för mig att allt var mitt fel. Och jag tänkte alldeles för mycket. Jag blev fast i mina tankar och jag blev seriöst deprimerad.
Jag brukar alltid stanna kvar efter skolan och hängt med folk tills senaste bussen går men förra veckan åkte jag hem så fort jag kunde. När jag sa något till någon av mina "vänner" så vände de sig om, sket i det jag sa eller la en elak kommentar. Jag orkade med det helt enkelt. Jag struntade i dem och trodde jag kunde vara stark. De kommer tillbaka tänkte jag. Men dagarna gick och I N G E N T I N G blev bättre.

De här 3 dagarna jag varit hemma från skolan har fått mig att tänka. Innan den 8 maj ska jag ha gjort klart allt i skolan, blivit sams med personen som betyder allra mest för mig. Sen om ingen i skolan snackar med mig skiter jag i. Snart är det sommarlov och jag behöver ALDRIG NÅGONSIN ha kontakt med folket i skolan.

Den 8 maj ska jag äntligen få se one direction, höra deras röster på riktigt. Det får mig att må så jävla bra. Och det är min motivation. Jag ska bli klar med ALLT i skolan innan den dagen. Det ska bli så jävla roligt!

Dessutom tänker jag inte gå till mina "vänner", de får komma till mig och be om ursäkt. För det har alltid varit jag som snackat med dem när något varit knas även fast jag inte gjort någonting, nu är det deras tur. Jag tänker inte bry mig längre.

Kommer gå med huvudet högt, strunta i er, skratta med de som jag älskar, tänker inte ens tänka på er, tänker inte ens kolla på er och om jag gör det och möter eran blick kommer jag bara kolla. Inte röra en enda muskel i ansiktet. Sedan kolla bort. Det finns inget som får mig att ens vilja komma tillbaka till er. För jag orkar inte med det här längre. Att allt alltid är mitt fel. Att jag alltid ska gå tillbaka till er. Att jag alltid ska finnas för er. Att jag alltid ska vara så jävla dum i huvudet. Fast jag fucking inte är det. Inte jämfört med er.

Till och med folk jag inte känner bryr sig mer om mig än vad ni gör, folk jag inte har någon kontakt med längre frågar hur jag mår. Men ni. När fan hör ni av er? Aldrig.
Jo, när ni behöver något eller vill att det ska se bra ut. Att ingen ska märka hur ni behandlar mig.

De 3 dagar jag varit hemma från skolan så har jag lärt mig att uppskatta livet, min familj och de som verkligen bryr sig om mig. Jag har inte gjort något speciellt de här 3 dagarna. Jag har börjat skrivit hela berättelsen om det jag varit med om. Hur illa jag blivit behandlad. Hur jobbigt och tufft livet varit.

Kanske publicerar jag den någon dag, har inte nämnt något namn för det är ni fan inte värda. Era namn kan kastas i marken och bli sparkade bland grus. Jag orkar inte bry mig längre. Gör vad ni vill. Säg vad ni vill. Tänker inte påverkas längre, har så mycket folk som älskar mig utanför skolan.

Om nu någon ens läst detta så vill jag att du ska veta hur värdefull du är. Ta inte åt dig av vad folk säger för elakt, dem är antingen avundsjuka eller dumma i huvudet. Jag känner kanske inte dig, men jag finns alltid här. Och du får mer än gärna skriva ett meddelande till mig om du vill prata ut om något. För jag berättar ALDRIG något vidare. Hoppas du har en bra dag och ta hand om dig. För du är jätteviktig! (och dessutom så har jag inte berättat detaljer i det här jag skrivit. Det är så mycket mer än det jag skrivit. En vacker dag kanske jag skriver ut om det. Men vi får se. KRAM)