Fuckyoupaymes blogg

Inatt drömde jag att jag försökte ta livet av mig och det var en av de bästa upplevelserna jag haft. När jag sprang där i korridoren med massa små vita piller i ena handen hårt knuten och en vodka flaska i andra. Jag sprang så fort, så fort jag aldrig i hela mitt liv sprungit förut. När jag äntligen nästan var framme vid en toalett där jag bestämt mig för att dö så kollade jag snabbt bakåt, där jag såg en i vår klass som sprang med tårarna rinnande ner för sina kinder. Jag smällde igen dörren och med hjärtat i halsgropen satt jag mig på toalettstolen och andades ut. Jag hann.

Någon sekund senare ryckte någon i handtaget, skrek och sparkade på dörren. Jag såg hur låset började vrida om sig, så jag gömde hastigt pillerna i min högra jeansficka. Vodkaflaskan stoppade jag innanför munkjackan, sedan öppnade jag dörren och mötte personens ansikte som var helt rött av all panik och gråt. Jag sa "det är lugnt", men på något konstigt sätt så föll ett piller ut ur min ficka och landade mitt mellan personen fötter. Så jag sprang iväg, med personen tätt bakom mig.

Jag minns hur jag kollade efter en lösning, vart skulle jag ta vägen för att få vara i fred och lyckas med mitt självmord? Jag minns hur jag såg dig och dina kompisar sitta och skratta. Allt gick i slow motion och jag mötte dig blick, du log sådär underbart vackert som bara du kan. Men jag skakade bort det. Jag vet att inte ens du skulle kunna rädda mig, det var försent så jag drog undan blicken från dig och fokuserade på en annan toalett att begå mitt inte så välplanerade självmord.

Jag kollade snabbt bakåt och såg hur personen från min klass skrek efter mig, jag välte en bänk så den skulle ligga i vägen för personen. Och mycket väl fick personen svårighet att ta sig förbi, så jag hann fram till toaletten, låste dörren (trodde jag) och svalde alla piller under tiden jag kollade mig i spegeln. Mina händer darrade och mina ögon var röda. Jag log, äntligen, fucking äntligen skulle allt ta slut. Jag öppnade flaskan och tog en klunk, jag skrattade och grät på samma gång. Så lycklig som jag kände mig i den stunden har jag aldrig varit. Jag tog en till klunk och satt mig ner på golvet.

Precis när jag skulle ta ännu en klunk rycktes dörren upp och min lärare skrek åt mig att alkohol var förbjudet på skolan och om inte flaskan var ute från skolan inom 10 minuter skulle jag bli avstängd. Jag försökte svepa allting men min lärare tog flaskan ifrån mig och sa "du är avstängd Ronja". Han vände sig om med stränga steg och gick ifrån mig. Jag stod där helt ensam, folket runt omkring skrattade, viskade och pekade. Jag tänkte "jag då? Jag vill dö och du bryr dig inte".


Sen vaknade jag, full med ångest, över att jag vaknade.

Ännu en kväll till i livet full av oro, kärlek och hat. Vad kommer hända nu, och när får jag reda på det?
Vi älskar dig. Du är du och du är helt jävla bäst. Allt jobbigt som funnits nu ett tag kommer kanske inte försvinna, men du kommer kunna leva med det. För du har din familj, även om du inte har någon annan.

Dem tre dagarna jag varit hemma från skolan har faktiskt fått mig att fundera, tänka om.
Jag tänker inte sörja att folk lämnat mig, skulle de verkligen bry sig om mig skulle de stanna kvar även i de svåraste stunder. Mina så kallade vänner har lämnat mig när jag behövt dem mest, och det har fått mig att tänka om. Jag behöver inte dem. Är trött på att alltid ställa upp, finnas till hands och ge det som behövs för att de ska må bra när de inte ger någonting tillbaka.

Dem tre dagarna jag varit hemma från skolan har jag inte varit speciellt sjuk. Jag bröt ut i gråt i söndags framför pappa. Jag har alltid visat mig stark för människor, vänner, familj. Har alltid hållit allt för mig själv, inte berättat om det som känns jobbigt för min familj. För pappa. För mamma. För mina systrar, eller min bror. Men jag berättade för pappa, i alla fall det här om mina "vänner".

Och i måndags morse kände jag mig så svag, ville inte ens lämna sängen. Så jag tänkte bara "fuck it" och stannade kvar i sängen. När jag sedan vaknade vid 11 tiden så gick jag ner och möttes av en stor kram från pappa. Vi pratade lite halvt om skolan osv. Mamma hade jobbat natt och sov på morgonen, hon kom ner efter någon timme. Och kollade på mig. Med huvudet på sne, och gav mig en halv ledset leénde som sa "Allt kommer bli bra" sedan kramade hon mig.

Jag var hemma igår också. Tänkte gå till skolan idag men eftersom både Linnea och Amanda skulle vara hemma så beslutade jag mig för att stanna hemma även jag. Så ja, nu sitter jag här och är så jävla stolt över mig själv, över det jag åstadkommit i livet.

Jag har faktiskt varit en jävligt bra vän. En sån som alltid hjälpt, alltid ställt upp och alltid alltid alltid brytt mig mer om andra än mig själv. Jag har fått människor som varit blyga och inte vågat säga vad de tyckt att säga vad de tycker och ta mer plats. Jag har även dragits till de människor som varit mobbade, riskerat att själv bli mobbad. Jag har satt folk på plats när de varit idiotiska. Jag har fått människor att le i de allra jobbigaste stunderna.

Men den senaste tiden känns det inte som det jag gjort varit uppskattat. Som att ingen brytt sig om mig eller det jag gjort eller sagt. Det har fått mig att inte orka bry mig. Struntat i skolan helt och hållet, struntat i om folk sagt saker som sårat mig. Förut har jag alltid sagt till och varit en riktig bitch. För ingen ska få behandla mig eller någon annan illa utan anledning, och komma undan med det. Men nej.. har bara låtit orden tryckts in i mitt huvud och låtit det varit så utan att göra något åt det.


I samma stund som jag blev riktigt illa behandlad av en viss person som betyder livet för mig så försvann mina vänner på riktigt. De var aldrig trevliga, sa aldrig hej på morgonen utan frågade bara mig om en viss person hade kommit än. De var otrevliga. Elaka. De stöttade inte mig utan tyckte att allt var mitt fel. Jag förstod inte hur de tänkte. Jag hade gjort det bästa jag kunde för att det skulle fungera mellan mig och han. Men när de sa massa konstiga saker så fick jag för mig att allt var mitt fel. Och jag tänkte alldeles för mycket. Jag blev fast i mina tankar och jag blev seriöst deprimerad.
Jag brukar alltid stanna kvar efter skolan och hängt med folk tills senaste bussen går men förra veckan åkte jag hem så fort jag kunde. När jag sa något till någon av mina "vänner" så vände de sig om, sket i det jag sa eller la en elak kommentar. Jag orkade med det helt enkelt. Jag struntade i dem och trodde jag kunde vara stark. De kommer tillbaka tänkte jag. Men dagarna gick och I N G E N T I N G blev bättre.

De här 3 dagarna jag varit hemma från skolan har fått mig att tänka. Innan den 8 maj ska jag ha gjort klart allt i skolan, blivit sams med personen som betyder allra mest för mig. Sen om ingen i skolan snackar med mig skiter jag i. Snart är det sommarlov och jag behöver ALDRIG NÅGONSIN ha kontakt med folket i skolan.

Den 8 maj ska jag äntligen få se one direction, höra deras röster på riktigt. Det får mig att må så jävla bra. Och det är min motivation. Jag ska bli klar med ALLT i skolan innan den dagen. Det ska bli så jävla roligt!

Dessutom tänker jag inte gå till mina "vänner", de får komma till mig och be om ursäkt. För det har alltid varit jag som snackat med dem när något varit knas även fast jag inte gjort någonting, nu är det deras tur. Jag tänker inte bry mig längre.

Kommer gå med huvudet högt, strunta i er, skratta med de som jag älskar, tänker inte ens tänka på er, tänker inte ens kolla på er och om jag gör det och möter eran blick kommer jag bara kolla. Inte röra en enda muskel i ansiktet. Sedan kolla bort. Det finns inget som får mig att ens vilja komma tillbaka till er. För jag orkar inte med det här längre. Att allt alltid är mitt fel. Att jag alltid ska gå tillbaka till er. Att jag alltid ska finnas för er. Att jag alltid ska vara så jävla dum i huvudet. Fast jag fucking inte är det. Inte jämfört med er.

Till och med folk jag inte känner bryr sig mer om mig än vad ni gör, folk jag inte har någon kontakt med längre frågar hur jag mår. Men ni. När fan hör ni av er? Aldrig.
Jo, när ni behöver något eller vill att det ska se bra ut. Att ingen ska märka hur ni behandlar mig.

De 3 dagar jag varit hemma från skolan så har jag lärt mig att uppskatta livet, min familj och de som verkligen bryr sig om mig. Jag har inte gjort något speciellt de här 3 dagarna. Jag har börjat skrivit hela berättelsen om det jag varit med om. Hur illa jag blivit behandlad. Hur jobbigt och tufft livet varit.

Kanske publicerar jag den någon dag, har inte nämnt något namn för det är ni fan inte värda. Era namn kan kastas i marken och bli sparkade bland grus. Jag orkar inte bry mig längre. Gör vad ni vill. Säg vad ni vill. Tänker inte påverkas längre, har så mycket folk som älskar mig utanför skolan.

Om nu någon ens läst detta så vill jag att du ska veta hur värdefull du är. Ta inte åt dig av vad folk säger för elakt, dem är antingen avundsjuka eller dumma i huvudet. Jag känner kanske inte dig, men jag finns alltid här. Och du får mer än gärna skriva ett meddelande till mig om du vill prata ut om något. För jag berättar ALDRIG något vidare. Hoppas du har en bra dag och ta hand om dig. För du är jätteviktig! (och dessutom så har jag inte berättat detaljer i det här jag skrivit. Det är så mycket mer än det jag skrivit. En vacker dag kanske jag skriver ut om det. Men vi får se. KRAM)

Kände bara för att skriva lite, är mest frustrerad över livet och hur tufft det kan vara. Detta är inte riktat mot någon person, och hoppas ingen tar åt sig. Mer utav en novell eller vafan man ska kalla det..


Allt går bra, livet rullar på, man är glad, lycklig, har världens bästa vänner, en fin kille, en underbar familj.
Men plötsligt, på den jämna soliga vägen man går på så kommer en grop. Mitt i vägen. Du kan inte gå runt, du kommer inte undan. Du kan inte stanna, för det är detsamma som att dö.
Du börjar gå, rätt sakta mot gropen, du kommer falla. Det vet du om. Men du kan inte göra någonting åt den där jävla gropen. Det är bara några centimeter kvar, om du andas tungt och är rädd.

Sekunden efter är du i gropen. Du är förtvivlad, för du kunde inte göra någonting åt det här. Du kanske inte såg gropen riktigt, kanske var du för fokuserad på det ljusa på andra sidan gropen. Så faller du. Du bara faller. Du kan inte göra någonting. Du vet inte vad du kan göra. Du försöker klättra, det går en liten stund. Men det är för brant, du är rädd, ledsen och deprimerad.

Hur ska du ta dig upp? Vad ska du göra? Det är kallt och mörkt. Gropen blir djupare, och även du följer med gropen ner. Men du får inte sluta kämpa, du får inte stanna. Det är ensamt och tyst. Det enda du hör är dina andetag. Du lever. Du får inte stanna, gå runt i gropen, ströva omkring i det där hemska som hänt. Vad du än gör, så stanna inte.

Det börjar bli jobbigt att fortsätta gå och leva i den här situationen. Du slutar försöka klättra upp, du kollar runt dig. Inte en människa där som förstår hur du känner, hur dåligt du mår av den här skiten. Ingen är där och kan hjälpa dig. Du är borttappat i dig själv. Du går saktare och saktare. Du har gått i timmar, dagar och även kanske veckor. Hela tiden är det en mörkt, kvav och jobbig stämning.

Du börjar tänka "tänk om det aldrig blir bättre, tänk om allt blir värre, gropen djupare". Det kommer bli svårare att ta sig upp, det är svårt nog nu. Och som du kämpat, du har verkligen gjort allt för att komma upp igen och fortsätta gå på den fina, ljusa vägen. Men det känns meningslöst. Det är meningslöst. Du vill stanna. Men du fortsätter gå. Hur länge vet du inte. I mellan åt försöker du klättra upp.

Du skriker efter hjälp, men du är alltför långt ner under marken för att folk ska höra dig. Det är hopplöst, allt inom dig ropar att du ska stanna. Sätta dig ner. Hela din kropp kämpar emot att du ska fortsätta gå, du är så trött. Så himla trött. Du orkar inte mer... men du försöker, ditt hjärta slår sakta. Din andning blir tung och långsam. Du orkar inte, du orkar inte...

Du faller ihop där på marken. Kollar upp mot öppningen, där uppe du vill vara. Du ser dina föräldrar stå där uppe och kolla ner på dig. Där du ligger. De ropar något, men du hör inte. Din syn försämras, det blir dimmigt. Du hör ingenting, det bara brusar. Du försöker resa dig upp, men det går inte. Du är fast. Döden har redan tagit dig.

Du ger upp, slappnar av och tänker att det faktiskt var lite det här du ville. Du är så avslappnat och lugn, allt det onda försvinner sakta ifrån dina tankar. Och du tänker tillbaka på alla de underbara stunder du haft med familj och vänner, alla saker du gjort som du är stolt över. Du ler lite för dig själv. Nu är det slut. Du slipper allt det onda, allt det som gjort illa dig. Det är nu du dör. Äntligen. Du slipper det som tryckt dig ner i denna grop, det som tvingade ner dig...

Då du precis ska ta ditt sista andetag får du tillbaka din hörsel, och hör vad dina föräldrar ropar. De säger de tre orden som ofta får en människa att ändra sina förhastade beslut. De skriker att de älskar dig, att det alltid gjort och alltid kommer göra. Du öppnar dina ögon och ser dem, men de är inte lika långt bort som förut. Det är ljust och jobbigt för ögonen, men du öppnar dem helt och ser massa människor stå där uppe. De är här för att välkomna dig tillbaka, till ditt liv.

Även de människor som kanske orsakat denna grop står där uppe, de mår så dåligt. De befinner sig just nu själva i en grop, de har hört att du försökt ta självmord och förstår att det är deras fel. De vill be om ursäkt, de har funnit vägen upp. Men har du det?..

Du tänker.... och det enda som rör sig i huvudet är hur många människor som står där. Så många människor älskar dig och uppskattar dig. Även fast de kanske inte visat det så mycket tidigare, men de är där nu. Precis nu. Varför fanns de inte där tidigare? Det krävs ofta något dramatiskt för att få en människa att inse hur viktiga alla personer runt omkring är för henne eller honom. Idiotiskt va? Men det betyder inte att du ska försöka ta ditt liv och kasta bort det, du föddes och därför är du viktig.

Ge aldrig upp. Så många människor tycker om dig, det kommer bli bra med tiden.