Kände för att skriva lite..

Kände bara för att skriva lite, är mest frustrerad över livet och hur tufft det kan vara. Detta är inte riktat mot någon person, och hoppas ingen tar åt sig. Mer utav en novell eller vafan man ska kalla det..


Allt går bra, livet rullar på, man är glad, lycklig, har världens bästa vänner, en fin kille, en underbar familj.
Men plötsligt, på den jämna soliga vägen man går på så kommer en grop. Mitt i vägen. Du kan inte gå runt, du kommer inte undan. Du kan inte stanna, för det är detsamma som att dö.
Du börjar gå, rätt sakta mot gropen, du kommer falla. Det vet du om. Men du kan inte göra någonting åt den där jävla gropen. Det är bara några centimeter kvar, om du andas tungt och är rädd.

Sekunden efter är du i gropen. Du är förtvivlad, för du kunde inte göra någonting åt det här. Du kanske inte såg gropen riktigt, kanske var du för fokuserad på det ljusa på andra sidan gropen. Så faller du. Du bara faller. Du kan inte göra någonting. Du vet inte vad du kan göra. Du försöker klättra, det går en liten stund. Men det är för brant, du är rädd, ledsen och deprimerad.

Hur ska du ta dig upp? Vad ska du göra? Det är kallt och mörkt. Gropen blir djupare, och även du följer med gropen ner. Men du får inte sluta kämpa, du får inte stanna. Det är ensamt och tyst. Det enda du hör är dina andetag. Du lever. Du får inte stanna, gå runt i gropen, ströva omkring i det där hemska som hänt. Vad du än gör, så stanna inte.

Det börjar bli jobbigt att fortsätta gå och leva i den här situationen. Du slutar försöka klättra upp, du kollar runt dig. Inte en människa där som förstår hur du känner, hur dåligt du mår av den här skiten. Ingen är där och kan hjälpa dig. Du är borttappat i dig själv. Du går saktare och saktare. Du har gått i timmar, dagar och även kanske veckor. Hela tiden är det en mörkt, kvav och jobbig stämning.

Du börjar tänka "tänk om det aldrig blir bättre, tänk om allt blir värre, gropen djupare". Det kommer bli svårare att ta sig upp, det är svårt nog nu. Och som du kämpat, du har verkligen gjort allt för att komma upp igen och fortsätta gå på den fina, ljusa vägen. Men det känns meningslöst. Det är meningslöst. Du vill stanna. Men du fortsätter gå. Hur länge vet du inte. I mellan åt försöker du klättra upp.

Du skriker efter hjälp, men du är alltför långt ner under marken för att folk ska höra dig. Det är hopplöst, allt inom dig ropar att du ska stanna. Sätta dig ner. Hela din kropp kämpar emot att du ska fortsätta gå, du är så trött. Så himla trött. Du orkar inte mer... men du försöker, ditt hjärta slår sakta. Din andning blir tung och långsam. Du orkar inte, du orkar inte...

Du faller ihop där på marken. Kollar upp mot öppningen, där uppe du vill vara. Du ser dina föräldrar stå där uppe och kolla ner på dig. Där du ligger. De ropar något, men du hör inte. Din syn försämras, det blir dimmigt. Du hör ingenting, det bara brusar. Du försöker resa dig upp, men det går inte. Du är fast. Döden har redan tagit dig.

Du ger upp, slappnar av och tänker att det faktiskt var lite det här du ville. Du är så avslappnat och lugn, allt det onda försvinner sakta ifrån dina tankar. Och du tänker tillbaka på alla de underbara stunder du haft med familj och vänner, alla saker du gjort som du är stolt över. Du ler lite för dig själv. Nu är det slut. Du slipper allt det onda, allt det som gjort illa dig. Det är nu du dör. Äntligen. Du slipper det som tryckt dig ner i denna grop, det som tvingade ner dig...

Då du precis ska ta ditt sista andetag får du tillbaka din hörsel, och hör vad dina föräldrar ropar. De säger de tre orden som ofta får en människa att ändra sina förhastade beslut. De skriker att de älskar dig, att det alltid gjort och alltid kommer göra. Du öppnar dina ögon och ser dem, men de är inte lika långt bort som förut. Det är ljust och jobbigt för ögonen, men du öppnar dem helt och ser massa människor stå där uppe. De är här för att välkomna dig tillbaka, till ditt liv.

Även de människor som kanske orsakat denna grop står där uppe, de mår så dåligt. De befinner sig just nu själva i en grop, de har hört att du försökt ta självmord och förstår att det är deras fel. De vill be om ursäkt, de har funnit vägen upp. Men har du det?..

Du tänker.... och det enda som rör sig i huvudet är hur många människor som står där. Så många människor älskar dig och uppskattar dig. Även fast de kanske inte visat det så mycket tidigare, men de är där nu. Precis nu. Varför fanns de inte där tidigare? Det krävs ofta något dramatiskt för att få en människa att inse hur viktiga alla personer runt omkring är för henne eller honom. Idiotiskt va? Men det betyder inte att du ska försöka ta ditt liv och kasta bort det, du föddes och därför är du viktig.

Ge aldrig upp. Så många människor tycker om dig, det kommer bli bra med tiden.