varning, klagotext, inget som behöver läsas egentligen

ända sen morsan flyttade har vårat hus långsamt slutat vara ett hem
allt är helt tyst och jag pappa och syster pratar knappt med varandra längre
det är inte så att jag inte vill prata med dem, men jag har ingenting att säga bara
och förut när morsan ringde så var det jätte spänt och svårt att prata
så ska det ju inte vara
man ska kunna prata med sin egen morsa utan problem
allt bara faller samman och jag gillar det inte det minsta lilla
det är inget hem längre det är bara ett ställe där vi bor
det är typ som att vi inte är en familj längre, fast det stör mig inte riktigt
det som stör mig mest är att alla är så jävla tysta hela tiden
jag hade gärna försökt ändra på det men jag har ingenting att säga seriöst när jag försöker prata med någon här hemma så får jag knappt fram något och jag får knappt något svar tillbaka
det är typ som att alla här är deprimerade hela bunten
fuck it jag vill bara flytta härifrån vi kan inte bo såhär stort med bara tre pers alla bara sitter på sitt eget rum
vill bo i något mindre så vi i alla fall ser varandra lite mer
har inte sett min syster på en vecka känns det som
pappa ser jag bara när jag går till köket eller toaletten
just nu är jag ensam hemma så jag har på tvn utanför mitt rum för att den ska hålla mig sällskap
haha låter inte det patetiskt eller vad?
pallar bara inte när det är tyst
det är hemskt, förr var det alltid ljudligt överallt, morsan som gick fram och tillbaka i huset och gjorde gud vet vad, syster som pratade högt i skype, bror som vrålade svordomar åt WoW eller HoN och pappa som såg på tv
pappa ser inte ens på tv han bara sitter i vardagsrummet med sin ipad
bror har också flyttat till sitt eget ställe
önskar vi också kunde flytta till stan snart
då kanske jag kunde komma ut lite oftare
antingen det eller så hoppas jag att jag kommer in på en av folkhögskolorna jag sökt till
vill egentligen bara bort härifrån
jag hoppas morsan ska komma tillbaka men jag vet att hon inte kommer göra det och om hon ens gör det så vet jag inte om jag kan förlåta henne riktigt
jag saknar den gamla goda tiden när jag sprang runt med vänner fulla på gatulampsbelysta gator och väsnades
alla jag kände då tyckte om mig och jag tyckte om dem
nu pratar jag knappt med dem längre
det är väl det tiden gör med relationer till slut
nej fuck it har nog fått ur mig i stort sett allt jag tänker på nu för tiden
ciao