Tönt inlägg.

Mörker. Vi alla är omringade utav det.
Vissa ser det, andra inte. Vissa ser det men låtsas som att dom inte gör det.
Dom intalar sig själva att dom mår bra – att dom är lyckliga.
Visst är det en ljuv lögn, oh så ljuv.
Jag önskar att jag kunde ljuga för mig själv.

Jag vill inte se mörkret, jag låtsas att det inte finns.
Begraver mina känslor så långt som det går.
Det smutsiga, det fula.
Jag vill inte se det.
Men jag vet om att det finns.

Och det låter skitlöjligt, jag vet.
Men mörkret är överallt just nu.

Det är som ett stort svart hål.
Suger bort all glädje, lycka och kärlek.

Suck.. Jag är lycklig. Mer lycklig än vad jag har varit på länge. Men mörkret…
Ibland önskar jag att det bara skulle ta ett slut.
Alla mina vänner, alla som jag älskar och håller av lurar jag.
Jag säger att jag mår bra.
Att dom inte behöver vara oroliga, allt är bara bra.

”Hur mår du?”
Jag mår bra.

Inte.

Och nu ljög jag igen.
Jag mår faktiskt bra.
För ögonblicket.

Sen kommer ångesten med mörkret och allt jag vill göra är att skrika högt ut;

”JAG MÅR SKIT. KAN ALLA SLUTA FRÅGA MIG HUR JAG MÅR?”

Men från dag till dag är det olika. Jag antar att alla känslor just nu är ihop mixade till en stor fet dimma och jag kan inte längre se klart.

Och visst verkar jag lycklig? Visst verkar jag glad.

Men det är jag inte.
Jag behöver min räddare NU.
Bara för att jag inte vill ha pojkvän betyder det inte att jag inte vill bli älskad. Jag vill ha någon att kramas med, någon mysig som kan hålla om och rädda mig från mörkret.

Men jag fegar, jag bangar. Mina vänner får försöka laga mig.
Och hur kan dom göra det när dom inte har rätt verktyg?
(Det låter skitsnuskigt. Men det är det inte. Jag vill inte ha en kuk som verktyg >.<. Så misstolka inte.)

Men tja.
I slutändan måste man rädda sig själv, man kan inte förvänta sig att någon annan gör det.

”Save the planet, kill yourself”


Nu orkar jag inte längre bry mig.
Alla känslor och skit kan dra någonstans.
Jag har ingen användning av dem.