IDIOT. Jag är kär i kärleken, men klarar inte av det.

Jag är kär i kärleken, jag är kär i känslan.
Men jag klarar inte av att känna.

Vad gör man när man får det man vill ha, och så kommer man på att man vill inte ha det?
Eller. Du vill ha det men klarar inte av det?

Shit. This doesn't make any sens.

Tror att jag håller på att bli galen eller något :@ Okej. Jag ska förklara det hela bättre.
Till folk som inte har läst min blogg innan, jag är kär i en idiot. Och nu råkar vara idioten vara singel. Men mina känslor dödar mig, kväver mig.. Det enda jag vill göra är att skrika det rakt ut, stampa och trampa tills allting funkar igen, tills jag blir hel, men hela min hjärna skriker nej och tvingar mig istället att gömma mig som den fegis jag är. Och när jag är på väg att säga det, är på väg att få någonting att funka i mitt liv gör jag det dummaste som finns. Jag skriver "Vi är så bra vänner, hoppas att du hittar någon du förtjänar" IDIOT.
Men jag är faktiskt inte förvånad, inte längre. Varje gång jag gillar någon och den personen börjar att gilla mig det minsta tillbaka bygger jag upp en mur. Jag hittar på lögner, jag gömmer mig och jag skrämmer bort det lilla som fanns. Och nu är jag på väg att göra det igen.. Men förresten, tror att jag redan har lyckats. "Duktig idiot och klappa på huvudet" Nu har du fått det du ville men ändå inte.

Det värsta är nog att jag har fått mina chanser så jävla många gånger nu, och varje gång så sabbar jag det. Varenda jävla gång. Kan jag göra något rätt egentligen? Tror inte det.
Allt är så jävla hopplöst. Dröjer väl inte länge nu fören han har en ny och jag är tvungen att stå och se på. IGEN.
Men lika bra det eller? Jag får helt enkelt vänta tills jag är redo. Vilket nog kommer dröja länge.

Och förhoppningsvis har jag slutat att vara en sån jävla idiot.