ForFucksSakes blogg

Mörker. Vi alla är omringade utav det.
Vissa ser det, andra inte. Vissa ser det men låtsas som att dom inte gör det.
Dom intalar sig själva att dom mår bra – att dom är lyckliga.
Visst är det en ljuv lögn, oh så ljuv.
Jag önskar att jag kunde ljuga för mig själv.

Jag vill inte se mörkret, jag låtsas att det inte finns.
Begraver mina känslor så långt som det går.
Det smutsiga, det fula.
Jag vill inte se det.
Men jag vet om att det finns.

Och det låter skitlöjligt, jag vet.
Men mörkret är överallt just nu.

Det är som ett stort svart hål.
Suger bort all glädje, lycka och kärlek.

Suck.. Jag är lycklig. Mer lycklig än vad jag har varit på länge. Men mörkret…
Ibland önskar jag att det bara skulle ta ett slut.
Alla mina vänner, alla som jag älskar och håller av lurar jag.
Jag säger att jag mår bra.
Att dom inte behöver vara oroliga, allt är bara bra.

”Hur mår du?”
Jag mår bra.

Inte.

Och nu ljög jag igen.
Jag mår faktiskt bra.
För ögonblicket.

Sen kommer ångesten med mörkret och allt jag vill göra är att skrika högt ut;

”JAG MÅR SKIT. KAN ALLA SLUTA FRÅGA MIG HUR JAG MÅR?”

Men från dag till dag är det olika. Jag antar att alla känslor just nu är ihop mixade till en stor fet dimma och jag kan inte längre se klart.

Och visst verkar jag lycklig? Visst verkar jag glad.

Men det är jag inte.
Jag behöver min räddare NU.
Bara för att jag inte vill ha pojkvän betyder det inte att jag inte vill bli älskad. Jag vill ha någon att kramas med, någon mysig som kan hålla om och rädda mig från mörkret.

Men jag fegar, jag bangar. Mina vänner får försöka laga mig.
Och hur kan dom göra det när dom inte har rätt verktyg?
(Det låter skitsnuskigt. Men det är det inte. Jag vill inte ha en kuk som verktyg >.<. Så misstolka inte.)

Men tja.
I slutändan måste man rädda sig själv, man kan inte förvänta sig att någon annan gör det.

”Save the planet, kill yourself”


Nu orkar jag inte längre bry mig.
Alla känslor och skit kan dra någonstans.
Jag har ingen användning av dem.

"Jag älskar dig"

En mening som har en jättestor innebörd, men som många dock inte fattar.

Är så jävla trött på alla dessa fjortisar som springer omkring med varandra, håller hand och "gulli gullar" Och sen så säger dom det. Just den lilla meningen, som om dom hade kunnat säga det till vem som helst. Fattar dom inte att det är bara fånigt? När man är från 11 till 18 så (enligt mig) kan man inte säga att man älskar någon när man kanske bara har varit tillsammans en eller två dagar. Det tar slut era dumma fånar, fattar ni inte det? Man kan omöjligt ha ett sant stort förhållande när man knappt har upplevt vad kärlek är. Och detta kommer från mig, en hopplös romantiker, som bara väntar på att den rätta ska komma. Men för att vara i min ålder är jag ingen idiot och tror att allt kommer att vara för alltid. Jag gör inga hopp om "OMG, vi ska vara tillsammans för alltid och gifta oss, OCH skaffa jättemånga fina barn :D"

Jag menar, tror dom verkligen på det dära?

*Suck* Nej okej, jag ska inte vara en dum sugga och döda romantiken bara för att jag själv inte har upplevt den. Men jag tycker bara att det är fel, så jättemycket fel att påstå att man älskar när man inte vet vad älska är.

Jag är kär i kärleken, jag är kär i känslan.
Men jag klarar inte av att känna.

Vad gör man när man får det man vill ha, och så kommer man på att man vill inte ha det?
Eller. Du vill ha det men klarar inte av det?

Shit. This doesn't make any sens.

Tror att jag håller på att bli galen eller något :@ Okej. Jag ska förklara det hela bättre.
Till folk som inte har läst min blogg innan, jag är kär i en idiot. Och nu råkar vara idioten vara singel. Men mina känslor dödar mig, kväver mig.. Det enda jag vill göra är att skrika det rakt ut, stampa och trampa tills allting funkar igen, tills jag blir hel, men hela min hjärna skriker nej och tvingar mig istället att gömma mig som den fegis jag är. Och när jag är på väg att säga det, är på väg att få någonting att funka i mitt liv gör jag det dummaste som finns. Jag skriver "Vi är så bra vänner, hoppas att du hittar någon du förtjänar" IDIOT.
Men jag är faktiskt inte förvånad, inte längre. Varje gång jag gillar någon och den personen börjar att gilla mig det minsta tillbaka bygger jag upp en mur. Jag hittar på lögner, jag gömmer mig och jag skrämmer bort det lilla som fanns. Och nu är jag på väg att göra det igen.. Men förresten, tror att jag redan har lyckats. "Duktig idiot och klappa på huvudet" Nu har du fått det du ville men ändå inte.

Det värsta är nog att jag har fått mina chanser så jävla många gånger nu, och varje gång så sabbar jag det. Varenda jävla gång. Kan jag göra något rätt egentligen? Tror inte det.
Allt är så jävla hopplöst. Dröjer väl inte länge nu fören han har en ny och jag är tvungen att stå och se på. IGEN.
Men lika bra det eller? Jag får helt enkelt vänta tills jag är redo. Vilket nog kommer dröja länge.

Och förhoppningsvis har jag slutat att vara en sån jävla idiot.

Tack pappa, för att du aldrig finns där.
Är så jävla great att veta att du aldrig någonsin kommer att bry dig,
Tack.
Tänker inte fälla tårar för någon som ändå inte verkar bry sig.
När han väl ringer, är det bara om han själv. Han vill ha någons nummer,
kanske frågar lite snabbt hur man mår. Eller för att säga grattis. Resten av tiden, vad gör han då?

Ha, om jag har tur så får jag ett samtal av din dumma flickvän, som utger massa löften "från dig" om saker, att vi ska komma över, att vi ska hitta på något "roligt".
Har du någonsin tänkt på att jag inte vill hitta på något "roligt" med din dumma tjej och hennes dumma lilla äckliga son, utan med dig?

Sen det också, det är alltid hon som talar om för mig hur mycket du älskar mig. Varför gör du det aldrig själv?
Ha, hon ringde mig till och med på din födelsedag för att påminna mig. Som om jag inte vet om när min egen pappa fyller år, "Du kan väll ringa eller skicka ett sms? Han skulle bli jätteglad, det vet jag. Han älskar er så mycket".
Jag menar, HÅLL KÄFTEN DIN JÄVLA F*TTA. Jag vill inte höra det från dig igen, någonsin.

Tänker aldrig hälsa på er igen, era jävla fejka idioter.

Sen, för någon kvart sen, ringde han. För att mamma hade sagt det åt honom. Hon sa säkert något i denna stilen "Emma känner sig försummad, som om du inte bryr dig, men det gör du väl? Kan du inte ringa henne och prata lite med henne"
Vafan? Det är väll klart som fan att jag känner mig "försummad". Han bryr sig mer om sin fotboll än vad han gör om mig.
I alla fall, jag svarade inte. Såg inte att han ringde. Sen när vi satte oss vid matbordet så sa mamma att jag skulle kolla min telefon. Då såg jag att han och hans tjej hade ringt mig. Jag menar, vafan? Om jag inte svarar när han ringer, vad får dom att tro att jag skulle svara när hans dumma tjej ringer?

*suck* Han, hans tjej och hennes dumma son kan stoppa upp någonting någonstans.
Orkar inte med dom.
Orkar inte med han.

Detta är min dröm från idag tills... Tja... Idag. Jag har valt att ta bort vissa namn, vill inte att någon som känner dessa personer ska berätta vidare. I så fall ska jag berätta. Om jag vill.

Jag var vacker...
Jag var vacker.

Alla var där
Alla var glada,
satt och pratade och skrattade
Vi pratade om minnen, han och jag
Om dig,
om glass,
och massa andra konstiga saker.
Sen kom det en glassförsäljare förbi
Vi köpte glass.
Ha, glassen som inte var till mig åt jag nästan upp innan jag kom på,
Äsch, visst, den var ju inte till mig :P
Jag gav den tillbaka till någon, som glassen från början tillhörde, och skulle precis betala tillbaka när jag kom på att jag var pank..
Då kom det andra som åt upp glassen ^^

Han och jag satt bredvid varandra och pratade
Pratade om dig.
Han berättade för mig att ni nästan blev tillsammans, men det var pga dig att ni aldrig kom till det andra steget...
Jag berättade att jag trodde att jag var kär i dig..
Han och jag kom överens om att det nog var många som kände likadant.
Jag kom på att alla tittade på mig och log
Jag kände mig vacker, så vacker
Och lycka, kände mig otroligt lycklig, som om jag hade hittat hem.

Anna och Cat kom körande i en bil och hämtade upp mig, men jag visste inte varför.
Jag frågade, och då sa Cat att vi skulle på träning!
Det var då jag kom på att jag helt och hållet glömt det pga han och jag... Det kändes som om vi var mycket mer än bara vänner...
Synd att det inte är det samma i verkligheten.

Helt plötsligt hoppar Cat ut ur bilen och det var hon som körde!
Då hoppar Anna fram i förarsätet och börjar köra bilen, som om ingenting hade hänt, jättelugn och sansad...
Hon började fråga ut mig, om mamma visste om det här... Om jag fick umgås med dessa människor..
Jag svarade att det var självklart, vad skulle mamma ha mot dom?

Då började att snöa och jag kom på att Anna och jag var i en skog...
Bilen stod precis bakom mig, det enda problemet var att jag inte kunde minnas att jag hade stigit ut ur den.
Anna gick med snabba steg en bit framför mig.
Jag hade ingen aning om vad vi gjorde i denna skogen..
Då kände jag att jag hade något i handen.
Det var en kamera!
Och inte vilken som helst, det var samma modell som Emelies kamera, om inte samma kamera!
Jag tittade på den och funderade vart jag hade fått den ifrån, när något inuti mig sa att jag skulle ta bilder på mig själv.
Jag började att fota.
Bilderna jag tog kan knappt beskrivas..
Tjejen på bilderna var jag, men otroligt vacker. Först trodde jag att det inte var jag att det inte var jag men då så kände jag igen mina ögon och visste att det var jag.
Anna gick mot en lekplats..
Där fanns det gungor och det kändes som om dom ropade efter mig..
Jag satte mig och fortsatte att fota.
Anna försvann..
Jag var på väg att mot massa stenblock för att se vart hon hade tagit vägen.

Tillbaka till verkligheten

*vissel* Sms från Eva:
- E du vaken?

Svarade surt:
-Ha. Typ nej.

Och försökte somna om. Det gick inte. Jag kunde inte somna om tillbaka till min dröm.


Den drömmen jag hade var underbar. Mest för att han var med i den och tittade sådär speciellt på mig. Det kommer han inte att göra i verkligheten... Men man kan alltid drömma. Ingen kan hindra någon från att fantisera och drömma att man får den man vill ha på slutet. Som i alla Walt Disney sagor. Där får alla sina prinsar. Vackra prinsessor och prinsar.
Och sen det, i drömmar kan man vara vacker. Jag var.
Jag var vacker.

Jag tror att dom flesta har sett "The Nightmare Before Christmas"
Men till dom som inte har det; Det är en underbar film, och alla borde se den..
Annars så kan man också gå in på youtube och kolla på soundtracket till den.
Jag älskar Sally's Song. Den är väldigt bra... Speciellt när Fiona Apple sjunger den.
Visst, när Sally sjunger den är den jättebra, men när Fiona Apple sjunger den... <3

Sally's Song
I sense there's something in the wind
That feels like tragedy's at hand
And though I'd like to stand by him
Can't shake this feeling that I have
The worst is just around the bend

And does he notice my feelings for him?
And will he see how much he means to me?
I think it's not to be

What will become of my dear friend?
Where will his actions lead us then?
Although I'd like to join the crowd
In their enthusiastic cloud
Try as I may, it doesn't last

And will we ever end up together?
No, I think not, it's never to become
For I am not the one

....For I am not the one...... Det finns så mycket i denna låten som jag kan relatera till och som jag känner igen mig själv i.
*suck* allting känns bara så mörkt nu, och helst av allt vill jag bara göra massa dumt, men jag vet om att det ändå inte tjänar till.
Man måste se framåt, och inte bakåt.
Just nu måste jag se till att min hjärna och mitt hjärta blir lagat innan skolan börjar igen, så att jag bara lägger tid på betygen och inte dumma känslor och allt annat jäkla bajs >.<
Kan inte, har inte tid att tänka själviskt på mig själv just nu, måste tänka på min framtid så jag sabbar den innan den ens har hunnit börja.

Till folk som gör dumma saker mot sig själv, eller tänker på dumma saker..
Gör inte det. Livet kanske är svårt just nu, och allt känns som skit och ingenting känns värt att leva för.. Tänk på framtiden, tänk positivt och tänk att det finns saker att leva för. Dom flesta på denna hemsidan är från 15-20, och är man mellan dom åldrarna har man knappt börjat att leva sitt liv, ingenting har börjat än.. Då kan det väl inte redan vara över? Kämpa. Kämpa för ditt liv. Det är värt att leva.

Gårdagens bästa peptalk kom från en utav mina bästa vänner;
-"Jo, han gillar dig jättemycket, mer är bara en vän.. Men inte tillräckligt för att du skulle kunna bli hans flickvän"
Tack så mycket. Det var precis det jag ville höra. *yAy* Nu mår jag SÅ mycket bättre.

Jag vet att du försöker Sara, och det älskar jag dig för
Men jag kommer slå dig jävligt hårt nästa gång du säger något liknande.

Jag vill att han ska gilla mig jättemycket förstår du inte det?
Jag vill att det är mig han pratar om på det där speciella sättet,
titta på mig för det där sättet
Men det gör han inte. *suck* Han ser mig bara som en nära vän. Och det suger.

Du kunde lika gärna sagt till mig "Han vill fortfarande vara tillsammans med sin tjej för att han älskar henne, men du kan ju vara hans KK *tummen upp*"

Great! Jag ser redan en lysande framtid tillsammans med honom.

Jag får väl gå vidare.. Men vet inte om jag vill eller orkar.

Det är så underbart att vara kär, eller hur?

*Ironi*