Vad gjorde jag för fel?

Jag funderar fortfarande på vad jag gjorde för fel, det var det enda som ekade i mitt huvud när han gjorde slut, det var det enda jag fick ur mig till svar och möjligen ett förlåt. Jag sprang ner i källaren och satt med en filt runt omkring mig för jag frös så himla mycket, jag frös och var helt i chocktillstånd, tror inte att jag grät direkt heller under de första timmarna, satt bara och hörde samtalet eka i huvudet,

"Kan vi ses i helgen, jag kanske kan komma hem till dig?"
"Nae jag är upptagen på lördag... och på söndag ska jag tävla"
"Men då kan jag ju åka med dig på söndag? Vad kul!"
"Nej det är nog ingen bra idé.."
"Varför inte det? " *kände hur jag fick is i magen"
"jag tror jag vill göra slut"

"va?"
"Jag vill göra slut"
"vad... har jag gjort för fel?...."
"Du har inte gjort något det är jag själv bara.."
"men vi kan väl ta en paus då? och se efter ett tag?"
"Nej jag vill göra slut.."
"Snälla?"
"Hej då"
*klick*

Jag vet inte hur länge jag satt med telefonen i handen och samtalet bara snurrade runt och runt i huvudet.
Emma kom till mig på kvällen och satt och pratade med mig, kommer inte ihåg vad vi gjorde mer än att jag satt på golvet med min filt och kastade saker jag hade fått av honom i väggen så de gick sönder. Mitt hjärta var helt trasigt. Det är fortfarande idag den händelse som nånsin har fått mitt hjärta att göra så ont, inte ens när min kusin dog gjorde det så otroligt ont. Jag får svårt att andas när jag tänker på det.

I måndags förnedrade jag mig själv fullständigt, skrev till honom alla de saker som han fick mig att känna, att jag var ful och äcklig o värdelös o jobbig och dum i huvudet. Han svarade inte alls, då skrev jag förlåt och sedan fick jag ett svar där det stod att han inte tänkte svara på sms där jag skriver såna saker om mig själv. Och att jag började bli jobbig.

Det enda jag vill är att höra honom säga att jag inte är allt det där, att det verkligen inte var något jag gjorde som fick honom att dumpa mig. Att han fortfarande bryr sig och att jag fortfarande är speciell för honom. Han sa fan att han älskade mig, han kan väl inte se mig som en helt vanlig vän som alla andra då? Trots att det har gått ett par år? Det skulle betyda så mycket att få en riktig kram av honom. Ibland önskar jag att inte hade träffat honom igen, att jag hade fortsatt undvika att prata med träffa eller tänka på honom men jag trodde att jag var okej vid det här laget att jag kunde träffa honom utan att bli helt förstörd.

Tror jag ska skriva ut det här och ta med till kuratorn, orkar inte prata om allt det här igen så hon får läsa det istället.

Jag mår så himla dåligt just nu.