Riktigt namn:
Crush With Eyeliner Civilstatus:
Kär
Läggning:
Osäker
Intresse:
Musik
Bor:
Med någon
Politik:
Röd
Dricker:
Slush
Musikstil:
Alternative Rock
Klädstil:
Svart
Medlem sedan:
2010-07-28
Jag vet att jag sa att jag kunde anpassa mig, att jag kunde få mig själv att känna mindre bara för att kunna umgås med honom. Nu sitter jag här igen, vill bara skada mig själv, känner mig VÄRDELÖS ÄCKLIG FUL OCH OTILLRÄCKLIG! Det hugger i hjärtat varje gång jag ser eller tänker på honom, det finns inget som hjälper. Och han bryr sig inte ett piss, han säger att han inte bryr sig ifall vi ses igen eller om jag hör av mig, han tycker det är jobbigt att ses för ofta, varför älskar jag honom ändå? Varför ska det vara såhär med ex? Jag drömde inatt att han hade en ny flickvän, blond lång och sådär naturligt vacker inte förstörd och neurotisk som mig, han bryr sig inte om att det var han som förstörde mig, han har inga skuldkänslor. JAG GÅR SÖNDER, gråten vill inte ta slut, min kille undrar vad det är för fel på mig, varför ska allt vara så jvla komplicerat!!
KOmmer aldrig komma unda de där känslorna, att han övergav mig, jag kände mig bara trygg med honom av alla människor, kunde våga vara mig själv lite grann, sen gjorde han slut. Vad är det för fel på mig?!
Varför kunde han inte stå ut? Var jag och min kärlek så hemsk?
Kan inte sova och mina sömntabletter är slut, perfekt alltså, tog en halv som jag hittade i en gammal väska i garderoben men en halv gör ingen nytta alls. Just inatt hade jag behövt något som hjälper mig att sova så jag slipper ligga och ha ångest och gråta hela natten.
Försökte prata med honom om det här men om jag säger för mycket kommer han att sticka igen, det vet jag. Jag dör inombords....
Hamnade i nån slags mardröm, var hemma i mitt hus med mamma, hörde en massa saker som slängdes runt och snabba fotsteg. Jag stod med mamma i hallen o hörde detta nedifrån. Nu sticker vi, det är ett spöke i mitt rum o är arg sa jag typ. Gick upp för att hämta lite saker som jag skulle ta med mig, allt var nerrivet från väggarna det var klösmärken och det var en text inristad med skrivstil på min byrå, allt var huller om buller. Jag gick med armarna framför mig, försökte att vara lugn jag ville inte reta upp er, ville bara ha det bra, hämta mina saker.. blabla tog mina saker o sprang ner. Sms:ade att min killkompis skulle komma o hämta oss, eller så skulle vi ta bussen. Sa till mamma att allt var upp o ner i mitt rum, det stod något skrivet som jag inte ville läsa. Vi sprang ut där satt killen i en stor bil/van o väntade, blev glad över det. När vi precis kommit ut genom ytterdörren så började spöket springa ner för trappan, det var en vacker kvinna, jag glömde bort att vara rädd för en sekund o sa bara det är ju du hon skrek nåt om att vi/jag hade gjort henne verklig/synlig och sedan blev det lite mörkt. Jag kommer ihåg att jag satt i bilen iaf men killen var inte glad längre han var sammanbiten o numb liksm, spöket var med i bilen inte mamma.
Plötsligt var jag hemma hos spöket, jag fick inte gå ut, inte ringa, inte göra nånting jag var fast hos henne. Hon var vår mamma. Killen vaktade mig. Jag försökte få dit socialen, de var där o bara ja så du säger att hon som är chef över socialen (typ) missköter sig jag skrek o sprang ut. Pratade med han som alltid dök upp tror jag. Sprang o sprang, skulle leta rätt på mina vänner o skaffa hjälp. Sprang till skolan, var är Mikael? ropade jag, han stod där, såg inte alls ut som han brukade göra var mkt tuffare med tuppkam o var tyken o bara öh jag känner inte dig, haha, hela gänget var splittrat o annorlunda vet inte om de ens kände igen mig.
Jag o Anna var fast i ett litet typ badrum på en fest, först kom det in en massa hundar eller nåt, vi skulle klara av en uppgift att sjunga eller med tecken visa en döv tant vad hon spelade på ett piano. Som vanligt i drömmar kunde jag inte hitta texten, en massa papper, och mindes bara små delar av texten. Började tillslut att konduktera med armarna. Vet inte hur uppgiften gick faktiskt. Minns inte vad som hände efteråt.
Jag försökte lura i han att jag trivdes där i huset med kvinnan, jag önskar bara att jag kunde sitta nånstans o skriva ifred. Först blev han helt allvarlig o bara nej det fattar du väl att du inte kan vara då rymmer du ju. Tillslut lyckades jag iaf ta mig ner till det här rummet i källaren, fönstret stod lite öppet så jag kröp ut, spraaaaaaang. Sprang genom hyringa. Kom fram till ett ställe där jag o gruppen brukade hänga efter skolan o så, som en bokhandel typ. Jag sprang runt där inne, alla verkade numb helt borta, gick fram till en tjej hon kände igen mig hennes ögon blev vanliga och hon tittade på mig, jag blev sssååå glad, hon måste ju kunna ta mig härifrån o få mig tillbaka igen. Vi var glada o firade . Spökena typ hypnotiserade henne att gå in i badrummet och såga av sig benen, jag kunde inte ta mig in skreeeek osv men hon var liksom borta igen. Jag var helt förkrossad. Såg att han o andra vakter gick runt där inne o letade efter mig. Jag smög bort mot hissen, desperat, två killar gick emot den också, jag gick fram o bara Ursäkta det här måste låta konstigt men känner du igen mig? vi har träffasts förut Han bara tittade tomt på mig o nej. Jag gick på centralskolan obrukade hänga här med er den andra killen vaknade då till hans ögon gick från svarta till blåa och bara Ja jag känner igen dig! okej vad bra du måste hjälpa mig ut härifrån! Jag tänkte att förtrollningen måste brytas om jag hittade någon som kände igen mig o mindes. Sen minns jag inte vad som hände. ...
Innan jag träffade Mikael var jag mest rädd för killar, de flesta jag hade stött på hade varit skrämmande de hade både gjort och sagt saker som gjorde mig rädd. Jag hade det jvligt jobbigt hemma och kände mig allmänt lost. Mikael var den första killen som jag nånsin känt mig trygg med, han var snäll och hjälpsam och kittlade mig o skojade med mig. Jag blev kär i honom ganska så snabbt, sedan blev det så att jag fick åka med honom när han skulle tävla, det var väldigt roligt men nervöst, att åka till ställen där jag aldrig varit förut, prata med okända människor och äta tillsammans med en massa folk var väldigt stora hinder för mig på den tiden. Jag var konstant stressad och hade ont i magen. När jag var med Mikael kände jag mig helt lugn och trygg för första gången i mitt liv. Vi blev ihop på juldagen. Jag minns första gången jag kände att han nog tyckte om mig också, vi satt i bilen på väg hem ifrån en tävling någonstans, det var vinter och Amy Diamond spelades på bilradion, jag lutade mig emot honom och han strök mig över huvudet. Det kan låta väldigt trivialt men för mig var det ett tecken på ömhet, det var den första gest han gjorde utan att skoja till det. Mitt hjärta började slå jättefort och jag kände ren lycka jag trodde inte det var sant, äntligen hade det jag hade önskat slagit in!
Jag minns vår första kyss, tyckte väl inte om det egentligen det var för mycket saliv och det var slafsigt men jag kommer ihåg känslan, jag var så lycklig. Tyvärr kom även stressen att så småningom försvåra vår relation, jag var ledsen redan när jag kom hem till honom för att jag visste att jag var tvungen att åka hem igen till slut. Jag försökte någon gång berätta eller snarare visa hur jobbigt jag hade det hemma, men han förstod aldrig. Han visste inte att det var därför jag klamrade mig fast så hårt vid honom, att det var därför jag ringde hela tiden, jag försökte känna trygghet och stänga ute bråken och skriken.
Han tog det istället som att jag var nästan rent ut sagt besatt av honom, han kände inte att han hade tillräckligt med egentid och att jag verkade tycka MYCKET mer om honom än vad han tyckte om mig, vilket faktiskt är ganska ironiskt i och med att han sa att han ÄLSKADE mig och jag inte svarade för att jag inte visste om jag älskade honom tillbaka.
Känns som att jag har öppnat Pandoras ask nu, hur ska jag stänga den igen?
.... jag tror att jag också lider av tvångstankar, tack pappa...
Jag funderar fortfarande på vad jag gjorde för fel, det var det enda som ekade i mitt huvud när han gjorde slut, det var det enda jag fick ur mig till svar och möjligen ett förlåt. Jag sprang ner i källaren och satt med en filt runt omkring mig för jag frös så himla mycket, jag frös och var helt i chocktillstånd, tror inte att jag grät direkt heller under de första timmarna, satt bara och hörde samtalet eka i huvudet,
"Kan vi ses i helgen, jag kanske kan komma hem till dig?"
"Nae jag är upptagen på lördag... och på söndag ska jag tävla"
"Men då kan jag ju åka med dig på söndag? Vad kul!"
"Nej det är nog ingen bra idé.."
"Varför inte det? " *kände hur jag fick is i magen"
"jag tror jag vill göra slut"
"va?"
"Jag vill göra slut"
"vad... har jag gjort för fel?...."
"Du har inte gjort något det är jag själv bara.."
"men vi kan väl ta en paus då? och se efter ett tag?"
"Nej jag vill göra slut.."
"Snälla?"
"Hej då"
*klick*
Jag vet inte hur länge jag satt med telefonen i handen och samtalet bara snurrade runt och runt i huvudet.
Emma kom till mig på kvällen och satt och pratade med mig, kommer inte ihåg vad vi gjorde mer än att jag satt på golvet med min filt och kastade saker jag hade fått av honom i väggen så de gick sönder. Mitt hjärta var helt trasigt. Det är fortfarande idag den händelse som nånsin har fått mitt hjärta att göra så ont, inte ens när min kusin dog gjorde det så otroligt ont. Jag får svårt att andas när jag tänker på det.
I måndags förnedrade jag mig själv fullständigt, skrev till honom alla de saker som han fick mig att känna, att jag var ful och äcklig o värdelös o jobbig och dum i huvudet. Han svarade inte alls, då skrev jag förlåt och sedan fick jag ett svar där det stod att han inte tänkte svara på sms där jag skriver såna saker om mig själv. Och att jag började bli jobbig.
Det enda jag vill är att höra honom säga att jag inte är allt det där, att det verkligen inte var något jag gjorde som fick honom att dumpa mig. Att han fortfarande bryr sig och att jag fortfarande är speciell för honom. Han sa fan att han älskade mig, han kan väl inte se mig som en helt vanlig vän som alla andra då? Trots att det har gått ett par år? Det skulle betyda så mycket att få en riktig kram av honom. Ibland önskar jag att inte hade träffat honom igen, att jag hade fortsatt undvika att prata med träffa eller tänka på honom men jag trodde att jag var okej vid det här laget att jag kunde träffa honom utan att bli helt förstörd.
Tror jag ska skriva ut det här och ta med till kuratorn, orkar inte prata om allt det här igen så hon får läsa det istället.
Idag var det en kass dag på forumet iaf, alla började bitcha över en sak jag skrev, liksom orka bry er...
Jag vet fortfarande inte om jag ska färga håret mörkrött eller om jag ska försöka få tillbaka det blonda._.
svårt val som fan.
Tror det skulle va en lite THF-träff i Örebro på lördag men jag tror inte att jag kommer åka på det.
Kommer hem, mår ganska bra, inser att det ser ut som fan här, killen tycker jag ska diska nu när jag har kommit hem för han orkade inte. Börjar ångra mer och mer att vi flyttade ihop. Nu mår jag skit igen och vill bara lägga mig ner och sova, har ingen kraft kvar.
När jag kommer hem till lägenheten ska jag skriva en lista över allt jag måste göra, allt jag borde göra och allt jag har gjort. Jag har faktiskt klarat ev en del saker, opererats, sökt hjälp, pluggat på uni i två år, flyttstädat och varit på arbetsintervju mf.l men man känner sig ju så kass ändå. Känns som att alla har körkort och bil och plattTV och har kommit mycket längre i livet. Jag färgade håret idag, det blev typ mörklila fast det skulle bli mörkrött... fail.. :/ Trivs inte så bra i den här färgen så... ja... får väl köpa en knallröd och försöka se om jag kan få håret mer rött så småningom.
Har funderat hela tiden här... det känns inte så bra med min kille längre, han är så otroligt passiv och kall och negativ.
Det känns som Bill sjunger
Its automatic
Systematic
So traumatic
Youre automatic
Theres no real love in you
Why do I keep loving you?
Jag älskar honom.. men det finns ingen glöd kvar han bryr sig mer om vad hans mamma tycker än vad jag tycker. Han bara sitter där, jag som själv är deprimerad kan inte ha en kille som är jättedeppig och passiv. Jag behöver någon som kan liksom aktivera mig, pusha mig till att våga göra saker, någon som vågar göra saker med mg... Man vet aldrig hur livet blir, jag börjar acceptera att jag kanske inte kommer vara med honom hela livet, det trodde jag aldrig skulle hända, jag hade kunnat dö för honom, jag undrar vart känslorna har tagit vägen.
Jag ska i alla fall ge skolan ett försök till, jag vill ha ett yrke som jag kan ha med mig hela livet, vill ha trygghet innan jag kastar mig ut i stora världen. Måste skaffa ett jobb så jag kan spara ihop till resor och konserter. Jag och BFF måste åka till Gbg snart =)
Jag vill göra saker, jag vill vara ifred ifrån dumma människor, de kan hålla sig på en mils avstånd tack och låta mig göra mina saker ifred.
Vill köpa garn och leta efter mina stickor, ska sticka en halsduk. Jag tycker det är stört att Kenza tjänar över 200 000 kr i månaden på sin blogg, hon skriver ju fan bara vad hon äter till frukost och vad hon köper för sina pengar. Jag tror att vissa människor lever i en liten bubbla, hon säger att hon är som alla andra, hon hade det svårt när hon var liten. Faktum är att hon inte alls är som alla andra, det är inte normalt att tjäna så mkt pengar som 19-åring. Det är helt jävla sjukt.
