Min Novell

Don’t cry

”Talk to me softly. There's something in your eyes. Don't hang your head in sorrow and please don't cry.”
Axls röst. De orden. Det är någonting som vrids om inuti Jimmy. Någonting som känns i varje andetag, i varje hjärtslag. Smärta, tomhet, sorg och saknad. Han vill inte känna mer, men han vet att han inte kan fly. Men hade han egentligen haft något val?
”Don’t you cry tonight. I still love you baby. Don’t you cry tonight. Don’t you cry tonight. There’s a heaven above you baby. Don’t you cry tonight.”
Han lutar huvudet tillbaka mot sätets nackstöd och ser ut genom bussfönstret. Det har slutat att regna nu, men himlen är fortfarande lika grå som dammråttorna som bosatt sig lite var stans i hans etta. (Bandet och jobbet på verkstaden tar upp det mesta av hans tid så det finns inte speciellt mycket tid för städning och inte speciellt mycket intresse eller ork heller för den delen om han ska vara ärlig.)
Världen utanför spolas förbi som på film: åkrar, hästhagar, skog, hus och trädgårdar. Allting ser ut som vanligt. Som om ingenting har förändrats. Det är bara i hans värld som ingenting är sig likt. Den värld som var hans och Malins. Det känns tungt att tänka på henne.
Han drar fingrarna genom det långa, svarta håret i ett försök att reda ut de regnvåta striporna och åtminstone se lite mindre förjävlig ut. Skinnjackan gör han också ett tafatt försök att torka av.
”Som om det spelar någon roll nu”, tänker han för sig själv och anar att det förmodligen kommer att ta ett tag innan han behöver se bra ut igen. Det blir plötsligt tyst; IPodens batteri är slut.
Tystnaden bryts av ett försiktigt ”ursäkta”. Han tittar upp och ser en tjej på runt 16-18, svårt att se. Hon har svart hår, skinnjacka, patronbälte och gitarrcaset slarvigt hängt över axeln; hon har förmodligen också varit ute i regnet. Han kommer på sig själv med att tänk att hon ser rätt bra ut, lite för hårt sminkad.
”Skulle du kunna flytta på din bas? Det är rätt fullt.” Hon säger det tyst, nästan ursäktande, och hon möter osäkert hans blick med sina svartmålade ögon. Det slår honom hur blyg hon verkar. Hon ser ju inte direkt ut som den blyga typen.
”Visst”, svarar han och flyttar basen som han har ställt bredvid sig på golvet och ställer den mellan sina knän. ”Men guran den får du nog ha i knät.”
”O fan, det är lugnt”, svarar hon, ”Som vanligt då”, lite mindre blyg den här gången, och han anar en svag ton av kaxighet i hennes röst.
Bussen kör vidare. Han ser att hon sneglar lite åt hans håll.
Hans tankar är återigen hos Malin, han undrar vad hon gör nu. Han hoppas att hon inte tog det alltför hårt. Men vad fan hade hon väntat sig? Hon eller bandet? Inte för att det hade varit ett speciellt svårt val. Det hade faktiskt varit jävligt självklart.
Visst, han är väl medveten om att han inte hade haft speciellt mycket tid att tillbringa med henne. Jobb, rep och helgerna med henne om de inte hade någon spelning, och de senaste veckorna hade ju helgerna tillbringats i studion.
Det värsta är ju att han vet hur snacket kommer att gå. Hur hon och hennes syrra kommer att snacka om vilket jävla svin han är. Att han är en arrogant jävla rockstjärnewannabee som hellre ligger runt än har flickvän. Han undrar om hon vet hur mycket han faktiskt älskar henne.
Rosenstensvägen, han ska av här. Rockbruden med gitarren måste ha gått av på någon av de föregående hållplatserna. Bascaset hänger han över axeln; det är bättre att sätta på sig det ordentligt när man har kommit av bussen eftersom att mittengången av någon anledning brukar vara i smalaste laget.
Han tar ett djupt andetag. Luften är klar efter regnet och känns frisk i jämförelse med bussens uppvärmda som säkert har gått igenom gamla, dammiga ventiler. Han börjar gå hemåt, tänder en cigarett. Egentligen så hade han slutat för Malins skull. Det spelar ingen större roll nu tänker han, och dessutom så behöver han det just nu.
Då ringer telefonen. Under de första två signalerna funderar han på att låta bli att svara. Han orkar egentligen inte snacka med någon just nu, och speciellt inte med henne. Till slut så bestämmer han sig för att ta upp telefonen trots allt, i alla fall för att se vem det är som ringer. Det är Marcus, gitarristen i bandet.
”Tjenare, Musse, hur är läget?” säger han och och försöker låta cool trots att han vet att det inte kommer att fungera. De känner varandra för bra.
”Hur är läget själv? Är det Malin?” Marcus näst intill telepatiska förmåga har träffat rätt igen och under hans alltid lika skämtsamma tonfall hör han att han menar allvar.
”Du hade inte behövt fråga. Ja, det är slut nu.”
”Fan Jim, och jag som hade tänkt fråga om du ville hänga med ut och ta en bira.”
”Efter repet imorgon i sådana fall, jag pallar inte med att vara social just nu.” Inte ens Marcus obotliga optimism och galna upptåg kan få honom på bättre humör just nu känner han.
”Det var som fan, vad hände egentligen?” svarar Marcus. Skämtsamheten är som bortblåst nu och har ersatts med medkänsla och det förtroende som bara finns riktiga vänner emellan.
”Det var bara tack och hej...”, suckar Jimmy ”...hon eller bandet”, lägger han till. ”Och så klart är det jag som kommer att få skiten för det!”
”Alltså, det känns jävligt drygt att komma med det nu, men jag hade känt det på mig att det skulle sluta typ så här mellan er två ett tag, Jim.”
”Mm, men jag har nästan inget batteri, jag kan ringa dig när jag är hemma.” Det är lögn, det vet han att de båda vet, men han orkar inte med något hobbypsykologisnack eller att höra om vad någon har känt på sig. Han har fullt tillräckligt med sina egna tankar.
”Men vi ses imorgon och var i tid då, för i helvete!” Allvaret är borta och Marcus låter lika retsam och full i sjutton som vanligt nu.
”Ajaj, Kapten”, svarar Jimmy med tillgjord disciplin, och han kan inte låta bli att le lite för sig själv. Klick.
Han gräver fram portnycklarna ur fickan och låser upp. Hissen är fortfarande trasig, så han kommer att bli tvungen att ta trapporna upp till fjärde våningen idag igen. Han svär tyst för sig själv och undrar när de egentligen hade tänkt laga den förbannade hissjäveln.
Frys och kylskåp är ungefär lika välfyllda som han har förväntat sig, bortsett från en bortglömd Billy's Panpizza i det nedersta frysfacket och två burkar Falcon i kylskåpsdörren. Han tar ut pizzan ur frysen; den känns lika kall som hans inre, och slänger in den i mikrovågsugnen. Han tänker för ett ögonblick tanken på att hans hjärta också skulle behöva tinas upp, men förkastar den lika snabbt igen. Det går ju ändå inte.
Hans tankar vandrar återigen i väg till Malin. Han tänker på hennes läppar och tunga, de perfekt formade brösten, hennes leende, hur hon sa att hon älskade honom. Innerst inne så vet han att hon menade det på riktigt, lika mycket som han, och han undrar om hon också tänker på honom nu.
Han avbryts i sina tankar av att mikrovågsugnen plingar till. Pizzan är klar. Han sätter sig framför TV:n och knäpper upp ölen. Det känns tomt inuti honom, och han vet att det inte bara beror på hunger. Där finns ett tomrum som aldrig kan fyllas upp med öl och pizza.
Det är när han har gått och lagt sig ensam, utan någon annans kropp att längta efter, som tårarna kommer. Stora, tunga och våta rinner de nedför hans kinder. De rinner som på ett litet barn som saknar sin mamma och inte vet om hon kommer hem igen, men samtidigt så känns skönt att gråta, som om en liten del av smärtan rinner ur honom.
”Varför, egentligen?”, frågar han sig själv och undrar om de kommer att få en chans till någon gång. Jimmy och Malin ligger inte längre speciellt bra på tungan, utan lämnar ett smärtsamt ekande tomrum och ett efter sig.
”Malin och Jimmy, Jimmy och Malin.” Det gör ont att tänka på nu, samtidigt som att han inte heller kan låta bli. Han vill inte låta bli heller, för Malin är ingen tjej som han vill glömma. Hon är vacker, speciell och underbar. Han vill bära varje sekund de hade tillsammans som en törnroskrans runt sitt hjärta. Hon är värd det, mer än hon någonsin kan förstå.
Samtidigt så vet han att det är bäst att det tog slut där de var just nu. Hon hade redan klagat på hans tidsbrist för henne i flera månader, egentligen redan efter första månaden de varit tillsammans, och han vet att det inte hade varit den varan som han skulle fått mer av fram över.
Men han vet också att sin enda livslånga kärlek är den som han aldrig kommer att förlora: musiken. Tanken på att Last Breath släpper sin första platta i vår och ska öppna för Hardcore Superstar på deras sommarturné gör honom betydligt bättre till mods, och det är med de tankarna i huvudet som han äntligen somnar, precis när fredagsnatten föder lördag morgon.

*Novellens titel och textcitaten är hämtade från Guns N' Roses låt ”Don't Cry” på skivan ”Use Your Illusions II” från 1991.