Ett brev till...

Förlåt för all skit som jag har gjort mot dig. Jag kan verkligen fatta om du inte vill snacka med mig längre. Jag visste att jag inte kunde hålla på som jag gjorde, och att det inte funkade att jag skulle vara så beroende, men kunde inte låta bli (det är vad beroende betyder). Jag skriver inte det här för att försöka laga nåt eller för att "det är synd om mig", men jag vill ändå säga förlåt.
Jag var tvungen att falla och komma till insikt, och det var jävligt bra att jag fick det till slut, även om jag hann göra en jävla massa misstag på vägen, som jag idag ångrar som fan. Men som du redan vet så blir deperimerade människor ofta väldigt egocentrerade och lever i sin egen värld som inte över huvud taget stämmer med verkligheten...
Det här spelar väl ingen roll för dig nu, men vill ändå säga det. För du öppnade mitt hjärta och mina ögon. Men du var ingen jävla ängel och du gav mig inte nåt himla liv heller. Det bara kändes så när man var kär och dum och svävade runt på små jävla moln och hjärnan hade åkt på semester... Men det spelar ingen roll nu i vilket fall som helst. Vi hade den tiden vi fick, och helt ärligt kan det inte varit bara hemskt?
Fan, nu låter jag bara sentimental, det var ju inte meningen... Jag skulle ju skriva något klokt, tänkvärt och säga de sakerna man hade velat säga den där gången då vi skulle setts en sista gång...
Du är en av de viktigaste "vägvisarna" jag mött hittills, och när jag tänker på vad du sa till mig ångrar jag att jag vägrade lyssna och lekte "stackars lilla mig"-leken istället. Jag skäms för hur klängig och sexberoende jag var... Men som sagt, man gör sina misstag, och det spelar ingen roll hur mycket man än ångrar sig i efterhand, det är bara att sluta deppa, lära sig och gå vidare och hoppas att man blev lite klokare.
Kanske att man en gång är så pass klok att man kan undvika de värre misstagen, och förhoppningsvis inte är så förbannat envis att man promt måste göra alla själv. Ja, man kan ju alltid hoppas att även en liten naiv, tjurskallig hårdrockare kan bli en vuxen och ansvarstagande kvinna en dag, som inte häller i sig äcklig cider och klipper till folk som är lite klokare än henne själv. Kanske att hon till och med en dag kan ge fan i att skriva sentimentala brev till sina ex, och använda skiten till att skriva vettiga låttexter eller dikter.
Jag hoppas i alla fall det, och även om du är stensäker på motsatsen så kommer jag inte lyssna på dig (det är jag för envis och tjurskallig för att göra). Jag vet att det fanns många saker som du försökte tala om, men som mitt svartsjuka, uppmärksamhetshorande ego vägrade lyssna på, och som du förmodligen fått på käften för i vilket fall som helst. För du kände mig tillräckligt väl för att förstå hur min inte alltid helt fungerande hjärna var funtad.
Nej, jag tar inte på mig hela skulden, men jag vill be om ursäkt för de idiotgrejor jag hittade på, och jag känner inte att jag vill hålla på och klaga på dig i det här brevet. För jag har inget ont att säga om dig längre, det enda jag kan göra som är någorlunda konstruktivt är att gå vidare och minnas det som var bra. Allt annat är bara dumt och tar bara onödig energi. Mycket bättre att använda den energin till musik, kompisar, plugg eller något annat kul eller iaf viktigt.
För vårt förhållande är helt oviktigt just nu. Det är historia, det är minnen i ett fotoalbum
i hjärnkontoret. Och man måste leva i nuet, man kan inte återuppliva historien och man kan inte sluta andas bara för att saker och ting inte blev som man hade tänkt sig. Man kan inte deppa ihjäl sig för att man blivit dumpad heller. Det är klart att man blir ledsen, men man kan inte låta negativa känslor styra ens liv.
Det var nog det jag ville ha sagt...

PS. Det finns ett litet hörn i mitt hjärta till dig, men det betyder inte att du får låna mina bröst och sova i min säng och hitta på en massa barnförbjudna saker med mig. Men du kan få en kram och en puss på kinden om du vill.