Till pappa

Förstår du inte att du mig illa?
Att jag blir rädd?
Jag hatar när du blir arg. Den arge mannen som skriker och säger alla de elaka sakerna vill inte jag ska vara min pappa.
Det är en del av dig som jag hatar, som jag är rädd för; livrädd.
Hur kan du se din dotter i ögonen och säga att hennes mamma är helt jävla störd; att du aldrig har träffat någon som är lika störd som henne?
Förstår du inte att det gör ont? Det gör ont att en männska som man älskar mest av allt i hela världen uppför sig som ett svin; en idiot.
Du förstår inte hur mycket ord kan skada.
Jag vet att du älskar mig, att det är för att du blir frustrerad. Men du får inte göra mig och mamma illa.
Jag har förlåtit dig så många gånger, jag orkar inte mer; det är alltid mamma som har tröstat mig, och sagt att jag borde förlåta dig. Att du "bara blir arg", att du inte menar det. (Ändå har du mage att säga att säga att allt är hennes fel.)
Men det finns de som "bara blir arga" och slår andra människor sönder och samman. Det finns de som "bara blir arga" och tar en annan människas liv.
Men jag vet att du älskar mig, och att du "bara blir arg". Så har det alltid varit, men måste det alltid vara så? Jag kan inte vara rädd för min egen pappa, förstår inte du det?
Pappa, jag älskar dig, men inte din ilska. jag hatar den, är rädd för den; livrädd.
Vi väljer inte våra föräldrar, och vi kan aldrig välja mellan dem.
Vi väljer inte heller vilka vi ska bli, föräldrar väljer inte vilka deras barn ska bli.
Ändå sa du:
"Bli inte som mamma."
Jag är jag, jag är inte mamma, jag är inte du. Men jag är erat barn, jag är lik er båda; barn blir lika sina föräldrar, det kallas arvsanlag och är naturvetenskapligt bevisat. Ändå är jag för lik mamma. (Du är minst lika delaktig i att jag blev till sim hon är.)
Men pappa, glöm aldrig att jag älskar dig.