Blåsippan sprider sig

En vecka i Almedalen.
Det var fantastiskt.
Jag lärde mig så mycket.
Inte bara om politik men också om mig själv.
Jag känner ännu starkare vart jag hör hemma.

När nazisterna marscherade in med sina fanor så fylldes jag av något konstigt mod jag aldrig känt förut. Rädslan försvann när jag fick se dem i verkligheten. Vi stod vid deras torgmöte och skrattade högt åt deras sjuka idéer. Vi buade när det blev allvarligt. Och vi skrek "Inga nazister på våra gator" när de uttryckte hets mot folkgrupp gång på gång.

Däremot har jag tappat all tilltro till Polisen. Jag litar inte längre på att de kommer skydda mig när jag behöver det. Att ta polisen för givet känns rätt så naivt nu i efterhand. När jag blev knuffad så att jag nästan höll på att ramla baklänges, när min vän blev knuffad så hon också höll på att ramla i backen, när min kompis fick sina ben undansparkade så frågade vi "Varför gör du inget?" och polisen svarar "Jag såg inte". De såg inte. Eller jo, de såg, men de valde att blunda. De blundande för nazisternas hotfulla framfart igenom hela Almedalen och medans vi försökte protestera så var polisen helt frånvarande. Mentalt.

Något som dock skrämde mig rejält är hur nazisterna har normaliserat hela SD. Det akuta läget med nazister som brukar våld för att få igenom sina idéer har gjort att folk helt glömt bort faran med att vi har ett rasistiskt parti som snart är störst i vår riksdag. Nazisterna göder blåsipporna, kanske omedvetet. Men det spelar ingen roll.

Jag är så rädd för framtiden. Jag är rädd för att SD ska fortsätta trycka på gränserna ju mer makt de får. Vad händer med oss då? Kvinnor, HBTQ och POC?