död.

White light, Too bright, I just wanna see a trace of an outline

Ångesten är tillbaka. Inställda planer för andra gången. Sexuellt frustrerad, ångest och kvävningskänslor. Vill kräkas upp allt jag är och spola ner det för evigt.
Vill ha bekräftelse, vill leva. Nej, jag vill ha illusionen av livet, för döden är för nära för att låta mig andas.
Jag blundar och föreställer mig något bättre, något värdefullt, ett liv fullt av kärlek och ömhet.
Jag vill ha det intima, Blotta vad jag är för någon. Men den personen har inte kommit än. Existerar han ens?

Jag är trött på att behöva vara någon annan. Eller gå runt med den känslan av att inte räcka till. Behöva ursäkta min kropp, min personlighet, mina tankar, mina ord och mina åsikter. Att hela tiden gå runt och fundera på hur livet hade varit om jag inte var jag, om jag var någon annan.
Jag är trött på att inte kunna ha en endaste dag utan att jag påminnas om hur fel jag är.
Jag hade inga problem med mig själv, Jag hade inga problem med att vara 'speciell'. Ja tills jag fick veta hur fel det var. Gång på gång.
Och nu är ångesten påtaglig. Den är överallt, vart jag än går. Biter tag som en fästing gör den. Trots att man får bort mestadels av den så kan man fortfarande bli sjuk. För giftet är där ändå. Spelar ingen roll om du skalar av ångesten, lager för lager. Bettet kommer alltid vara där och det är infekterat.

Jag borde sova, jag har ett liv att hålla igång imorgon bitti. Jag har saker att göra. Det finns vissa saker man måste göra för att dölja hur infekterad man är. Om bara en syssla kan övertyga folk om att jag orkar med mig själv och att jag är frisk så gör jag den. Men verkligheten är en annan, verkligheten är min hemlighet. Och min hemlighet ska bevaras.