Kent

Jag lyssnar på kent, har ångest. Höjer volymen och försöker andas.
Höjer volymen lite till så jag inte kan höra mina tankar.
Nu är en till person död.
Han drunknade. Han drogs ner i det mörka kalla vattnet och så kom han aldrig upp igen.
Jag kände honom inte så bra. Vi var bara bekanta. Men han var som bakgrundsbrus i livet.
Han var en del av den skaran som man visste om men som man inte riktigt pratade med.
Han levde där och jag levde här.
Jag blir så trött när min världsbild förstörs om och om igen, med liv som insats.
Jag hade önskat honom en lång och härlig framtid.
En sådan trevlig människa.
Men nu är han borta.
Suck.
Ångest.
Känns som det här bara är början, Jag vet att det här inte är det sista dödsfallet det här året.