ångest

"Dina val är inte accepterade här, om du inte gör som alla andra kommer du inte lyckas"
Ungefär så har jag fått höra hela mitt liv.
Även nu, idag.

Jag kommer inte få jobb för att jag har piercingar. Jag kommer inte få jobb om jag inte studerar på universitetet. Jag kommer inte kunna jobba om jag skaffar hund.
Jag måste ha ett heltidsjobb för att ha råd. Jag måste jobba på ett vanligt jobb 8 - 17. Jag måste skaffa barn sen också.
Alla dessa måsten.
Men jag vill inte leva som alla andra-
Jag vill välja mina val och kunna stå för dem.
Jag får hela tiden höra "När ska du skaffa jobb då?" Som om mina två jobb jag redan har inte räknas som riktiga jobb eftersom jag inte har en bra lön och kan försörja mig själv på den.
Jag vill inte studera, skolan är inte för mig säger jag. Menar på att jag har kronisk ångest och risk för återfall i depression samt att jag inte kan hantera stress särskilt bra. De säger att jag är lat. Att det bara är att söka in och få det gjort. Jag protesterar och förklarar att jag inte orkar med tempot i skolan tack vare min ADD. Att jag inte vill sitta flera timmar extra för att jag inte hänger med, att jag inte vill gå några extra år för att jag inte orkar psykiskt. Men de påstår att det finns extra hjälp att få och jag förklarar att jag vet precis vad det är och fortsätter påstå att det inte är för mig.
Jag menar, hade informationen jag fått i skolan varit kortfattad och varierad med praktiska inslag hade jag nog fixat det, men tyvärr ser det inte ut så idag.
Jag fortsätter leta nytt jobb, även fast mitt självförtroende försvinner sakta men säkert.

Jag är värdelös, för jag lyckas inte och enligt deras prognos kommer jag inte göra det heller. "Du kommer säkert bli som din far" Har jag fått höra.
Fast allt jag vill är att få bo på en gård och jobba med kroppen. Men ibland vill jag faktiskt ge upp och bara hoppa från en bro eller något.
För den här världen är inte riktigt för mig. Och jag orkar inte riktigt försöka vara något jag inte är. Jag orkar inte försöka smälta in längre.

De säger hela tiden; "Hur ska du kunna ta hand om en gård med djur när du inte kan ta hand om dig själv" Och jag vill bara säga till dem "Jag bryr mig inte om mig själv, jag har inget värde. Finns ingen mening med att duscha varje dag, borsta tänderna, borsta håret eller på annat sätt se välvårdad ut. Jag är ingen anledning att gå upp på morgonen. Jag är inte det de trodde jag skulle bli, Jag är inte det jag trodde jag skulle bli."
Men jag hävdar istället att jag visst kan ta hand om mig själv fastän jag vet att jag inte har något intresse i att ta hand om mig själv. Skulle jag få välja, utan konsekvenser, så hade jag fortsatt att självskada.