När de inte förstår

Sitter och har ångest. Sån där grov ångest och man bara, vet inte vad man ska göra liksom.
Man vill slita ut håret, skära upp vristerna - ångest.

Och så kommer mor in och börjar städa och plocka undan "Jag har bett dig fleeera gånger…"
Och man ba sitter och försöker hålla koncentrationen på att inte brista i gråt för att man har så mycket ångest
"Och här, du glömde byta vattnet när du städade djurburen"
Ja allt är fel nu tydligen.
Klart mina bebisar ska ha rent vatten. Och jag glömde det för att jag hade eget och tänka på liksom. Men det kunde jag ju fixat när jag mådde bättre sen. Jag städade i alla fall buren. Jag har i alla fall jobbat 4 timmar idag. Jag har åkt och gått ut med hunden. Allt det har jag gjort med så grov ångest. När allt jag egentligen ville var att ligga i sängen och bara dö.

Men liksom, ah. För mig var det klarade vardagsmål. Men för dem var det absolut ingenting. Det var en självklarhet.
Jag städade ju inte rummet så då är hela mammas dag förstörd tydligen. Suck.