Jag skrapar mina knän i längtan efter liv

Jag är så ensam, sådär som bara jag kan bli. Det är kväll, jag har ångest, det är mycket i mitt liv och jag har absolut ingen att vända mig till. Jag vill inte besvära mina bekanta och jag har ingen sådan där bästa vän som man kan gå till när livet är jobbigt.
Kanske för att mitt liv alltid är jobbigt och folk orkar liksom inte med det.
Jag till och med skrev till mitt ex i hopp om en hjälpande hand. Patetiskt och desperat va?
Så nu sitter jag här. Tänker på allt som hänt på så kort tid. Jag bara går sönder inifrån. Känns som om jag slits itu.
Jag har fått sånt där magsår-grej igen av all stress så jag kunde knappt gå hem från jobbet idag för att jag hade så ont. Jag har inte kunnat äta för att jag har så ont.
Så jäkla skönt att jag är ledig från jobbet imorgon. Då ska jag försöka pyssla om mig själv, sådär som jag önskar att någon tog hand om mig. Men det börjar bli slitsamt att ta hand om sig själv när man mår som sämst. Jag får liksom göra det varje gång. Sitta och hitta på saker för att inte vara destruktiv.