Sorg, sörjer

Det är inte rättvist. Varför just du. Varför någon? Tänk om alla kunde få leva för evigt. Du såg mig som en vän, någon i mängden. Du uppskattade mig men jag var inget särskilt. Men du var en nära vän till mig. Jag har så pass få vänner att jag kan räkna alla på en hand. Och nu är en av mina vänner borta för evigt. Jag har på mig tröjan som du älskade och som du hade på dig när du var här. Den vita tröjan med den stora hajen på. Jag har haft den på mig hela dagen. Bara för att inte glömma bort dig. Du är en ängel, en gåva till himmelen. Jag bara önskar att jag hade fått ta del av din fantastiska personlighet mycket längre än såhär.
Jag bara funderar och funderar. Kan inte sluta tänka på dig. På din familj. På din flickvän. Det är helt galet. Vad fan hände liksom. Allting var ju så bra. Det värsta jag vet är när min perfekta verklighet slås i spillror, men nu är det på riktigt. Nu är det inte skratt och lek längre. Det är på riktigt. Vi lever och vi dör. Det är naturligt. Men ändå kan jag inte greppa att du är borta för evigt.