När höstmörkret kommer

Jag känner hur jag tappar greppet om verkligheten. Jag kan knappt skilja på dröm och verklighet längre. Och som jag kämpar för att hålla mina rutiner på plats men ändå så finns det en felande länk där någonstans som får mina kugghjul att stanna gång på gång.
Jag känner mig ensammast i världen. Jag verkligen känner hur liten och betydelselös jag är varje gång jag pratar med någon. Om det så är en kollega, familjemedlem eller någon helt okänd. Jag vill inte kolla upp från marken, jag är så rädd för vad jag ska få se. Så istället snubblar jag in i folk och jag vågar knappt be om ursäkt. Jag fortsätter utan att röra en min. Folk tror att jag är kall som vintern själv. Men jag försöker bara att inte avslöja vilken feg människa jag är. Jag har aldrig varit bra på att hålla minen. Men nu sätts allt på prov. Jag kan inte säga ifrån som jag brukar, jag kan inte yttra mina åsikter. Nej jag måste låsa in mig själv. Ignorera allting som rör sig åt fel riktning. För ärligt talat orkar jag inte hålla reda på saker längre. Jag orkar inte hålla reda på mig själv längre.
Alla drömmar slocknar som tomtebloss och istället för att försöka skapa liv i dem så slänger jag dem i den kalla snön. Jag bara huttrar för min egna kyla och försöker stjäla andras värme.
Jag är inte en bra människa.