Tragiskt, så jävla tragiskt

När jag kom till jobbet imorse var hela företaget kallat till ett morgonmöte. Kul! tänkte jag. Där fick jag en käftsmäll.
En av våra kolleger hade avlidit i en hjärntumör och stämningen bara sjönk. Det blev helt galet tyst, jag hörde inte ens några andetag. Det var som om alla människor bara slutade att andas. Det var så jäkla vidrigt läskigt.
Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga. Jag kände inte den avlidna kollegan eftersom jag är ny på jobbet.
Hela dagen var det knäpptyst på kontoret. Inga skratt. Inga skämt. Jag bestämde mig för att gå två timmar tidigare än vanligt. Det kändes inte bra att vara kvar.
Innan jag gick hem sneglade jag på fotot på kvinnan som gått bort och undrade hur i helvete man kan dö så fort från ingenstans. När man upptäcker att man har en hjärntumör och sen dör dagen efter. Så jävla vidrigt med cancer. Cancer borde inte få finnas.
En riktig jävla tankeställare.