Död och lite funderingar

Need someone to numb the pain but you're gone and I gotta stay high all the time to keep you off my mind.

Nu saknar jag inte någon sådär speciellt mycket. Jag saknar nog mer en person som inte finns riktigt. Jag är så oerhört kräsen när det gäller människor, det gynnar mig inte alls. Jag har en längtan efter att ge upp. Gå ner mig riktigt ordentligt. Ta upp självskadebeteendet, skära upp armarna ordentligt, röka på, ta droger, dricka sprit dagarna i ända. Sova på parkbänkar och vara dömd till evigt lidande. Det är lite det jag saknar. Men sånt har jag aldrig gjort, förutom att skära upp armarna, så liksom, varför börja egentligen?

Ärligt talat trivs jag inte med att vara lycklig och ha ett bra liv. Det stör mig. För att jag känner att jag inte riktigt förtjänar det och sen så skulle jag väldigt gärna vilja dela livet isåntfall med någon. Den där personen som inte existerar. Så på ett sätt lider jag, och för att ta bort det lidandet vill jag skapa eget lidande för då har jag i alla fall kontroll på det.

Det är så sjukt svårt att förklara. Jag vill på något sätt bara försvinna och få bort alla krav jag har på mig själv, och alla krav som ställs på mig. Jag orkar inte riktigt leva, och det har jag väl aldrig orkat. Jag bara tar mig fram och hoppas på ett snabbt abrupt slut.

Jag är ledsen att jag fick chansen att leva. Någon som mått psykiskt bättre än mig som kunnat nyttja livet bättre hade förtjänat mitt liv istället. Jag vet inte, men jag ska bli organdonator. Så jag ska ta hand om min kropp för när jag dör sen så kan någon annan överleva på mina organ som jag inte behöver.