Vägled mig

Jag som snubblar på varenda ojämn yta på trottoaren, som ramlar och slår i knäna och inte ens bryr sig om att få ut smutset innan man täcker såret med ett plåster. Som bara helt enkelt inte orkar bry sig.
Det är ganska så fult att man lägger sitt egna värde i andras händer. Eller jag gör det i alla fall.
Och nu känner jag mig så värdelös så det går inte.
Jag är en sådan där människa som man stör sig på. Som i ena sekunden älskar livet och är oövervinnelig och i nästa sekund ligger och grinar instängd på flickrummet och önskar inget hellre än att dö. Jag är en sådan som man vill slå till och skrika "vad är det för fel på dig, lägg av och vara så barnslig. Ryck upp dig"
Jag har fått allt detta hopsamlat till ett ord; "komplicerad"
Och det är inget bra ord.

Om jag fick välja så skulle depression inte få finnas. Den är ologisk, den gör sig påmind på de mest olämpliga tillfällena och den förstör ALLT.