Barnslig social uppdelning

Det funkar inte längre. Och det är ok. Jag klarar mig. Jag klarar mig faktiskt superbra. Men det blir lite ensamt, och lite gör det ont när ingen sätter sig bredvid mig. Alla har sin bästa vän som de klamrar fast vid, som de alltid jobbar med i grupparbeten, som de alltid äter lunch med. Jag har ingen sådan… Skolkompis. Att det fortfarande är så här fastän vi alla är 18-19 år gamla förstår jag inte. Men jag är van, så det gör inget.