Kronologisk recap rants TW 2-9

2 Feb. Mitt hår är långt, vill klippa det. Känner mig rätt ful helt ärligt. Är kvar hos B, men har inte vägt mig. Jag vill inte hamna i en spiral, men mammas kommentarer om sig själv är tunga. Varje dag om hur hon har pressat i sig något normalt. (Hennes "fläskiga knän" som inte passat i mina knäskydd jag sagt att hon får låna till Vasaloppet. Hon hade satt på dem uppochner, vad-delen runt låren.) Hennes kommentarer är alltid jobbiga, det gör ont att höra en tunn kvinna prata om sig själv på det sättet. Om hon har tjocka knän, vad har jag? Tror jag väger 25 kg mer än min mamma, jag känner mig inte "tjock" och känner att även om jag hade varit det hade det väl inte spelat någon roll? Men jag känns fel. Får ångest av att jag väger för mycket men får ångest av att jag ens får ångest av att tänka så. Tror min mammas hetsätande kommer från sån här insatiable hunger som gamla ätstörda får. Den typen av aptit som man får om man är dunderfattig och flyttar till stockholm som 18åring och inte har råd att äta nåt annat än kokta kålhuvuden i ett år eller fler. Om man alltid varit tunn och perfekt tjej, snygg kvinna hela livet. Som blev gravid och inte fick några stretch marks på magen, ingen lös hud. Som gick ner de 30 kg hon gått upp under båda graviditeterna. Den kvinnan vars bröllopsklänning inte passade mig runt midjan med flera centimeter när jag på skojj testade den som 12 åring. Min mamma som fortfarande kommer ihåg de två gånger exakt då någon sagt negativa kommentarer om henne. "Påsarna under dina ögon är fett." "Du har fett på knäna". Hon vet att hon är smal, sportig "bättre än andra, alla andra i min ålder går upp i vikt men inte jag hahaha" ja kanske för att du är undernärd och har varit det hela vuxenheten. Hon spelar cool men jag ser hur exakt allt sitter kvar. Hur det mer och mer smittar mig. Jag vill bo kvar hos B, jag orkar inte åka hem till alla kommentarer, även om hon aldrig skulle säga något sånt till eller om mig. Men till sig själv... Jag är halva hon? Tycker hon mina knän är halv-feta? Jag fattar inte. Det är inte hennes fel, omgivningen och karriären har format henne, men det gör ont ändå. Jag önskar att hon slutade prata på det sättet. Jag känner mig själv bryta.

3 Feb. Jag har sett många reklamer idag, alla med modeller med lip fillers. Jag kommer bli canceled för det i know men jag verkligen hatar lip fillers. Ser så äckligt ut och ger en hel generation som får konstiga ideal och blir introducerade till ingrepp som om det är ingenting. Känner att det är samhällets ansvar att jag mår dåligt över min kropp. Kollar på shameless och känner mig äckligt avundsjuk på hur vissa av karaktärerna ser ut. Känner att det är mitt eget fel att jag är så svag för samhälls grupptryck när jag inte ens är intresserad av mainstream skönhet. Känner mig svag. Använder Lifesum, råkar väga mig tre gånger. Mitt ex liknar B mycket, de har tillochmed likadana skor, likadant kroppspråk, likadan hållning med breda fötter, lika dåliga på att sjunga?? Freaks me TF out. Hatar hur E var så... uwu. Mot slutet. Ju mer jag drog mig iväg och behövde någon som ryckte upp mig, desto mer distant och krävande blev han, på det sättet som att han infantalised himself så jag skulle tycka han va gullig och bara ta hand om honom!!!!! Tror det är därför jag blir så äcklad av baby språk. Extremt oattraktivt. Jag och B ska iaf till pappa för att äta brorsans risotto. L, brorsan, pappa, B och jag, jag tar med longan. Det finns godis och maten är god, det känns helt okej att äta trots allt som börjat senaste dagarna. Lifesum och allt. Jag slappnar av, vi har det mysigt, B blir nere för han kommer att tänka på sin mamma och att han kanske inte kommer träffa henne igen. Att hon är i fara hos hans farsa. Komplicerad situation. Hon är för stolt säger han. Han cheer up litegrann senare och när UFC appen som alltid inte funkar, bryter åter igen kollar vi på första avsnittet av Alice in borderland. Har funderat på att se den men den verkar inte som min stil, gillar inte riktigt dödsspel, och tycker att geni-karaktärer kan va så töntiga. Det var okej, kommer inte kolla vidare tror jag. Vi åker hem till B, han är jättehungrig efter lätta middagen!!! Hahahah, han såg inte att det fanns massa risotto kvar eller var för trevlig för att fråga om mer. Minns inte vad vi åt men hahahahaha han ba IM SO HONGRY när vi var hos honom igen.

4 Feb. Till middag går jag och B till Döner and Pizza och jag bestämmer mig för att bara ha det skönt. Det är supergott, kycklingkebabpizzan är dunder och Bs första kebabrulle är en positiv överrskning! He luvs it! Männen som jobbar där är trevliga. Det känns skönt. Vi ska spela MC men min dator är way för trög och vi ger upp.

5 Feb. Jag och B shoppar i Täby C. Vi går till Statium och vi hittar randomly något som väldigt nära liknar den mystiska nike tröjan från småland som jag aldrig hittat vad den är ifrån. !!! Sen new yorker, de har rea och jag röper ett par rosa stora cargos, lite underkläder, ett fint lila nattlinne för typ 25 spänn. In this economy?! :O Vi går runt mycket och jag minns inte exakt vad vi gjorde, tror B skulle fixa något, men vi möter min mamma för boba. Minns inte vad jag tar. Jag kolla mycket på månen, den lyser så starkt och man har bra syn på den från Bs lägenhet. Jag ser emo ut och har min spikiga choker. Mamma åker och B och jag sätter oss på inferno Täby och kan äntligen spela MC hehehe. Harry potter spelet har släppts och folk bojkottar efter JKs transfobi. Det tycker jag de gör rätt i. Harry potter har tyvärr aldrig intresserat mig.

6 Feb. Klipper min lugg. Ser gulligt ut. Kan vara mascaran. Får panik över min vikt och ännu en dag gör min kropp så ont, knäsmärta i båda knäna och ont i fötterna, känslig höft. Får spunk och blir så sur att jag ba fuck it och går ut på en lång utforskning runt Täby, de bygger som fan och jag undrar hur mitt liv hade varit nu om jag gått bygg som jag tänkte på. Ska jag utbilda mig trots allt? Lyssnar på A little life, den är så grotesk. Vet inte hur jag känner om den, och vet verkligen inte hur jag känner om att mina käraste gulliga mormor och A och möjligtvis M har fått den i julklapp och antagligen sitter och cringar åt all gore. Är en bok om sexuellt utsatta extrema självskade Jude något man ger bort som bok? Nästa jul ska de alla få en bok om regnbågar marshmallows och fluffiga hamstrar istället. Jag går förbi en skola och inser att jag hatar ungdomar fortfarande. Det är alltid tonårskillar i grupp som attackerar mig. From a far såklart. Har tänkt på att kanske bli lärare men är fortfarade lite för ärrad från skolan, även om just jag aldrig var main target. Jag går långt och snabbt, vill se solen framme äntligen, jag går snabbt för att hålla värmen, jag svettas, jag ska duscha när jag kommer tillbaka hem ändå. Solen börjar gå ner och jag vänder tillbaka hem. Fastnar i några återvändsgränder men hittar min väg tillslut. Min kropp gör inte lika ont längre. Ser att min mobil räknat mina steg, min hastighet, och altituden automatiskt i apple hälsa och ser också att kaloribränningen matats in i Lifesum automatiskt. Vet inte hur jag ska känna över det där.

7 Feb. Har ett väldigt kul BJJ pass, jag tränar mycket med T3. Vi har T1, den riktiga T, föredetta lilla T; tunn, lila bälte, hårdrockare som vinner tävlingar till höger och vänster. Sen har vi T2, riktiga namn N, föredetta känd mellan mig och min mamma som stora T; högljudd, stor som ett skåp, positiv som alltid kommer med bra energi och käbbel, nyligen blått bälte. Jag och mamma tycker han passar som en T. Och nu har vi nya T, hence lilla och stora systemet byts ut till 1-2-3 istället. T3 är min storlek, rolig, och lär sig snabbt. Vitt bälte. Vi kör mycket då vi är samma längd och nära samma vikt, han är schysst. Det känns behagligt men jag har sån brain fog på träningarna att jag vet att han kommer kunna spöa skiten ut mig totalt inom kort :) Han e duktig. I klubben har vi en ny högtalare. Med knappar för ljudeffekter, en av dem air horn, vine style. Jag fnissar varje gång nån trycker den, speciellt när tränaren O spammar. Han har verkat lite deppig på senaste, jag hoppas han är okej. Jag och mamma ser semmel burgaren från burger king, vi måste testa den säger vi. Nu idag när jag skriver detta (21a) tror jag är dagen! Fettisdagen och allt. Blir skitgott.

9 Feb. Jag är kvar hos B. Bakar lite bröd för när jag lagat maten själv känns det lättare att äta. Gör små halvfullkornsbullar, de blir goda faktiskt. Men ugnen total-dör lol. En sista bang. Jag mår rätt dåligt den dagen och börjar fundera på om jag har en depression påväg, vet inte om jag ska äta mer och embrace the change eller göra en liten plan så jag kan komma tillbaks till en faktisk vikt jag känner mig snygg och hälsosam i. Jag gör lite knäträning och det känns redan bättre. Men har lite attityd, är lite kall, B blir tyst. Jag frågar om han ska äta mer. Han stirrar in i väggen. Jag frågar igen. Han svarar efter ett långt tag. Känns som 10 minuter. Tror det var kanske en eller två. Han frågar om jag är sur igen, jag säger nej, men att jag inte uppskattar att bli ignorerad. Han bryter ihop helt och går och lägger sig under täcket på sängen. Jag känner att jag är äcklad. Funderar på att åka hem. Fuck you om du ska bete dig konstigt och sen bara lägga dig och tjura som ett barn. Jag sväljer mina aldeles för starka känsor och går och pratar med honom. Vi pratar mycket. Jag försöker med snälla ord säga att det inte är normalt att han bryter ihop sådär över småsaker. Han fattar inte och säger att det är stora saker. Han säger att han bara behöver betänketid och inte ignorerar mig. Jag säger att det ändå är ansträngande. Han stressar över sitt liv, alltid on edge. Han säger att folk tror han är på spektrumet. Jag håller med. Väldigt autistusk människa in general, förutom att det sociala fungerar. Vi pratar i flera timmar. Kommer en punkt där jag berättar om ett beteende jag har från trauma och säger att vi båda är lite quorky från våra trauman. Syftar på att han musslar ihop och stänger av sig som ett barn när han blir stressad. Han kollar på mig med fundering. Nej, jag gör alltid så, det är inte från trauma? Jag känner för att implodera. Han har alltid varit såhär extremt känslig tydligen, och ser inget problem med det? Han ser inget fel med att totalt bryta ihop såhär? Jag tänker att vi aldrig kommer kunna göra något actually jobbigt tillsammans, ha hus, barn, bråk, familjedraman. Ska jag stå där när vi är föräldrar med en tonåring som skriker och han gör vad? Går iväg och måste bli gullad som ett barn för att komma tillbaks till verkligheten? Känns piss. Vi pratade i många timmar och vi pratade om mycket och det kändes bra, men att han inte ser nåt problem med sin clamming up... Jag vet inte hur jag ska hantera det. Vi pratade iaf mycket om hur han måste lita på vad jag säger och inte vad jag gör. Nu blev han såhär för han kände att jag var sur och sen blev surare när jag faktiskt inte ens var det. Vad händer när han gör nåt dumt och jag blir sur på riktigt?? Vad händer när något allvarligt händer? Den här känsligheten, i allt, så mycket tankar och stress? Jag blir rädd att det kommer gå dåligt för oss på grund av den. Inte bara det praktiska, utan också hur varje gång nåt sånt händer känner jag mig så arg och äcklad. Det är orättvist och dömande av mig. Jag visar ju inte det utåt, men det är så jag känner. Vi pratade om riskbedömning och kom överens om att han faktiskt måste ta ansvar och lära sig riskbedöma saker, och sen lita på att fråga mig om hjälp när han känner överväldigandet bubbla upp eller när något verkar vara för mycket. Om att jag kan försöka vara mjukare och trösta. Vi pratade om hotpot kvällen och hur han gjort samma. Det är egoistiskt nästan känner jag. Att göra allt om sig själv på det sättet. Men det är inte så, han försöker ba hantera sina känslor och har inte kontroll än. Han är mjuk och behöver mjukhet, men alla har lämnat mig hård. Irriterad. Äcklad. Infekterad. Jag hoppas att det inte påverkar mig så mycket som jag är rädd att det ska. Jag älskar våran relation och tror det mesta med den här typen av problem kommer försvinna med tiden då vi lär känna varandra mer och mer och mer. Min irritation och hårdhet och hans panik känslighet. Men en del av mig känner att jag kanske kommer behöva gå på äggskal. Jag vill aldrig känna så igen. Men det blir så med alla. Jag är hård och kall, går jag inte på äggskal och anpassar mig själv så blir folk sårade. Jag tror att jag, bara som den jag är, inte passar i relationer av någon form egentligen. Det finns folk som är lättare för mig och jag för dem, men att bry sig om andra betyder att man väljer att fila ner de kanter som de slår i för man bryr sig mer om personen än den vassheten. Vi bråkade inte skulle jag säga. Bara ansträngande samtal om jobbiga ämnen. Vi var inte arga. Jag var stressad och han var ledsen, men vi mådde bättre av att prata. Jag berättade om vad som hände när jag var 13-14. Han berättade om sin pappa och varför han inte kan hantera knackningar. Jag pratade om J. Jag pratar mycket om J med B. Tror vi båda hatar honom at this point. Jag berättade varför jag stannade så länge. Vi skrattade åt hans pengarproblem och tror vi sov sen. Klockan blev nog runt ett. Jag tror att han kommer kunna förbättra sig och jag med. Men varje gång jag ser honom va uwu eller stirra in i intet sådär så känns det som huden på min kropp sitter för löst och som om nån har sprutat in luft i mitt blod. Kommer lära mig så småning om att han är varken J eller E. Skriver mest ner det negativa vi pratade om och hur det kändes för det är lättast att komma ihåg såhär i efterhand. Men mycket positivt kom från det samtalet och det kändes skönt för oss båda att få sakerna sagt.