Orkar inte skriva men vill minnas. Kronologisk total rant, 18-31

Jag har så lite tid, lite energi för att titta tillbaks på dagen, veckan, månaden. Jag har mått rätt bra (fram till kanske senaste två ish veckorna), och jag har kännt mycket magi med min kära B som jag egentligen önskar att jag hade energi och tid att spara i journal och dagbok och teckningar och bara EC. Men varje gång jag ska skriva fastnar jag minste en timme. Jag skriver det här mest till mig själv, en liten incheckning på att jag faktiskt lever och att saker händer, men att jag bara inte haft tiden och orken. Att det blivit en sån syssla att skriva om hur kul mitt liv har varit. Det är svårt, för ju bättre jag mår desto mer vill jag vara i stunden, men desto bättre jag mår och kul jag har desto mer vill jag spara och fånga till när jag inte har det så längre. Jag ska försöka lägga in en 30 minuters skrivande varje dag innan jag lägger mig, jag ska se hur det går. Just nu bara känner jag att så mycket händer, får jag inte något skrivande gjort just denna sekund kommer det aldrig hända.

Vart ska en börja?

Det kronologiska känns alltid rätt- jag kommer ändå dras iväg strömmar åt andra håll bara av farten. Ska kolla min kamerarulle, det brukar hjälpa. Min upplevelse har nästan varit detatched idag, nästan dosassocierad. Jag har inte kännt så riktigt förut, iaf inte på länge, brukar mest dagdrömma, men nu har jag bara flutit runt. Jag måste bryta det här.

18 Jan. Får ett mail av en J mail throwaway till min icloud. "Jbabah Behhew" "Unblock, unblock me thx". "Varför" Svarar jag. Han spammar. "Unblock". Jag avblockar hans mobilnummer. "Du är inte blockad vad vill du". Några timmar senare. "hallå" "Varför mailar du mig". Några timmar senare. "Nvm glöm d ba" skriver han. "Jaha? Hejdå".

22 Jan. Han skickar 3 olika mail som ber mig ge honom halsbandet om jag inte använder det eller sålt det. Och att han antar att jag inte använder det "om du fortfarande är med han ändå". Från Jbabah men ochså David Brailen med textedn "Deja vu" istället för "unblock". Jag svär den här grabben tror det är nån slags film. Och denhär besattheten med min nya kille, yikes dude. Hahahahaha han vet inte ens att B och R är olika personer, jag låter honom tro att de är samma för jag bryr mig inte och vill att han ska skämmas. "Din nya, hennes nya, tjejens nya" som han kallas i Js skitsnack. Jag svarar iaf "Håller på att sälja det. Ska dra summan från din skuld." Får inget svar. Skönt, pucko, lämna mig ifred.

23 Jan. Jag experimenterar med smink och känner mig vacker. Både med och utan. Försöker fota. Ju fler bilder jag tar desto värre ser mitt ansikte ut. Har jag alltid varit sådär ojämn i ögonbrynen?? Leendet? Kommer jag få fett sneda rynkor? Sminkar lite roligare, mer experimentellt. Nu ser man ut som ett konstverk och inte som en person som försöker vara snygg- genast mer attraktiv. Bilderna ser lite bättre ut. Men det känns som jag fotar en skulptur eller docka, inte en människa som är jag själv. Fotar ändå och accepterar att allt som känns dåligt nu är bara hjärnspöken som kommer vara borta när jag kollar tillbaks på de här bilderna om några veckor. Som framtida jag kan jag confirm. Ser rätt söt ut i långs luggen, och svart läppstift är the way to go for sure :)

24 Jan. Katterna är inlåsta, O jamar ledsamt och han och A busar mycket. Ä är trött och går mellan värmelampan och sin kruka, mamma klagar på att han inte äter. Jag förklarar för miljarde gången att sköldpaddor bara äter var tredje dag, och kan gå tre månader utan att äta. Hon lyssnar inte och fortsätter om hur romansalladen är så dyr. Hittar katterna gosandes på hennes säng- första gången jag sett dem inte bråka på flera dagar. Tar sju bilder och en video. Bs bulbasaur nike outfit är framme, så mysig.

25 Jan. B messar och skriver att han mår dåligt för det känns som jag inte bryr mig om honom. Som att jag inte uppskattar det han gör och som att jag inte anstränger mig. Hade det varit 3 år sen hade jag bett om förlåtelse och argumenterat för att bevisa mig själv. Men jag är fortfarande skadad av J. Jag svarar att det inte är meningen, att kan vi prata om några exempel. Han har inga exempel, bara en magkänsla. Han kände nog så efter jag varit lite iffy med baby rösten och blir ifråndragande när han gör så. Jag säger att jag gör så gott jag kan, och förklarar några sätt som min aspbergers gör det jobbigt och ansträngande för mig att göra vissa saker som ser osynliga ut. Till exempel som hur vi mest varit hos honom, och att att inte sova hemma är en stor ansträngning för mig som inte syns. Vi pratar länge. Jag känner av att han vill att jag ska lova att förbättra mig och vara piggare och vara mer och vara allt som jag en gång kunde vara, innan J. Det gör ont för mig att berätta att det är för nytt, både våran relation men också mitt läkande från J. Att jag med färskheten och realism i åtanke, inte kan lova honom att jag ska vara bättre. Att vi kommer se varandra och allt vi gör mer och mer och att osynliga ansträngningar kommer bli mer synliga då vi känner varandra bättre i framtiden. Att jag kan tänka på något om han hade konkreta saker. Han kände att hans liv är svårt just nu och att han egentligen bara vill ha omtanke och empati, tröst. Jag kände att min emetionella upplevelse är traumatiserad från en person som varje dag utnyttjade mitt tålamod, min omtanke, empati, tröst. Vi öppnade oss och jag har försökt ha det i åtanke, han fick en ny bild av hur faktiskt jobbigt det är för mig just nu och jag för honom. Det var inget bråk, bara mycket frågor som med god ton och försiktiga formuleringar ledde till större förståelse och mer tålamod. Det kändes skönt för oss båda att få det samtalet och ta oss genom det säkrare och tryggare på andra sidan.

28 Jan. B föreslår att hotpot ska hända. Jättebra ide. Han är stressad på morgonen och pratar om att fixa ingredienser, städa osv. Jag säger till honom att han behöver inte städa, att min familj inte bryr sig och att vi kan handla tillsammans sen efter min träning. Under min träning vill jag få allt så tydligt som möjligt och jag råkar bestämma med pappa att vi alla ska va hos A. SMSar honom detta och försvinner sen iväg i passet. B blir frustrerad och säger att det måste hända hemma hos honom. Mycket oroliga sms. Jag säger till honom att det är något med A, att det är såhär nu, och att vi inte kan ändra. Jag kommer till honom, han är helt förstörd. Tycker att jag inte vouched for him, jag säger att jag hade ingen aning om att det var viktigt och att hade jag vetat det hade jag sagt att vi måste vara hos honom. Han säger att han har ansträngt sig hela dagen och gjort massa saker för att fixa och jag säger att han inte hade behövt göra det, något jag sa på morgonen. Innerst inne tycker jag att han har satt sig själv i den här situationen. Att han är lite respektlös/ omogen som inte accepterar att saker inte kommer bli exakt som han tänkt. Jag säger inte det. Jag säger att nu är det såhär, lita på mig när jag berättar att du inte måste fixa massa saker eller att göra något själv när jag erbjudit att hjälpa. Tack för dina ansträngningar men blir du så stressad att du kryper ihop som en mussla när det är för mycket så får du känna dig själv väl nog att undvika den situationen. Han sa att han inte kände sig uppskattad för allt han gjort och att han vill ha empati och tröst. Jag klarade inte av det just då, att trösta, utan försökte fokusera på att försäkra honom om att han måste lita på när jag säger att saker är okej och att om det var så viktigt för honom skulle han sagt det i tid så vi alla kunde vara på samma sida. Han sa att för honom var mina föräldrar främlingar och att jag borde ha pratat med honom mer innan jag och pappa bestämde att va hos A. Jag var rätt arg men visade inte det för jag ville bara att kvällen skulle fortsätta, för jag visste att han skulle ha det bra och mysigt under själva middagen. Han var stressad och ville fortsätta med dagens plan, så vi gick till affären tillsammans och han cheered up. Jag fick lite ork att visa omtanke då och han uppskattade det. Shoppingen var billig, det var skönt. Han höll med om att han måste lita på att jag känner min egen familj, och fråga om hjälp om han känner sig överväldigad. A och pappa hämtade oss och vi åkte till hennes. Jag och B börjar fixa, hacka, allt så fint, och hettar upp plattan. Det blev såå vackert! Vi var nöjda. Det var starkt, sichuan chilli, min första gång! A fick göra en separat, mindre stark hahah, vi hade det så gott och mysigt. Pappa köpte lite snacks sen, jag var proppmätt men endå sugen hehe. Kände mig lite orolig över pappas vikt, vet att han har högt blodtryck, och att han skulle gå ner under hundra för nåt år sen- hmmm. Vi hade mysigt iaf och åkte sen hem. I väntan på tåget fryste B i sina tofflor (HAHAH) och jag hörnade in honom i roslagskuren och höll om honom som en filt. "Ta min ryggsäck också!" "I dont think this is gonna work... But Im not complaining". Några minuter senare... "Are you warmer?" "Yeah a little bit actually". Och det är därför man har en flickvän som är konstant varm i svenska vintern YOURE WELCOME! Det kändes inte som vi bråkat, mest bara hamnat i en jobbig stund. Jag tyckte jag var hård men ärlig mot mig själv, och frågade mamma senare. Hon sa att hon tyckte jag hade rätt, och att det är svårt när man är känslig, men att man måste ta ansvar. Hon sa att jag måste vara försiktig med mitt hjärta efter att J varit så konstig mot mig.

27 Jan. Åkte till B. Gjorde ett stort misstag; vägde mig. Visste inte att jag hade sånna känslor kvar, men kände att det var aldeles för mycket. Näst intill kaos. Ångest. Ska jag gå ner i vikt? Jag tränade inte på typ sex veckor under julen, och åt mig proppmätt varje måltid, och mina kläder hade inte riktigt passat. Det kändes inte bra. Vägde mig igen. Det kändes värre. Varför känns det så illa? Jag är inte ens så kopplad till min kropp, B älskar den, varför? Mina knän gjorde ont och min fot med. Båda. Det kändes som min kropp svikit mig med smärta, och nu med vikt. Jag ska inte väga mig igen bestämde jag.

28 Jan. Mormor messar att Ett litet liv är väldigt bra och sorglig och spännande. Jag blev så nyfiken... Jag visste att den var sorglig, men vad har jag gett min mormor och A dessutom? Är den utmanande? Började lyssna på den på Nextory som ljudbok. Jesus christ! Det var INTE meningen att det skulle va så himla sorgligt HAHA DAMN. Lyssnade precis klart på "I'm glad my mom died" av Jeanette McCurdy och omg den var så bra! Sorglig och intressant och spännande och facinerande.

31 Jan. Jag har sovit kvar hos B många dagar nu, jag har mycket kläder här och grejer ändå, ville inte åka hem. Träffade K på Bosön för hjälp med foten, dagen innan hade jag haft så ont på morgonen att jag inte kunnat stå upp. Pappa skjutsade mig och försökte göra lite programmering på MACen. K såg att min högerfot var mycket stelare än den vänstra, gjorde lite massager, och använde en laser riktad mot foten. Det var skönt, fick inga övningar eller så, utan bara att leden behövde läka. Vi bokade ett till möte. Jag fick lite hopp. Pappa sa att han sett min mail och browser via MACen. Jag frågar irriterat om han läst min mail. Han säger nej, bara att han råkade se nåt om nåt halsband. Jag sa att det är ett halsband J gav till mig som jag ska ge hans pappa så jag slipper träffa J igen. Pappa sa att jag var duktig. Jag tror han inte såg genom min lögn. Misstänker han att jag ljög kan han ändå bara läsa mailen igen. Det gör inget. Pappa vet att jag vitljuger när jag inte vill prata om något, och att fortsätter han fråga mig när jag inte vill prata så är jag bara tyst ändå.

Skriver ett Februari inlägg snart, kanske ikväll inatt.