Tripp pants och stream of conciousness

Skaffa tripp pants o behövde betala en miljard i frakt och import tull kostnader, VÄRT DOCK är helt galen i dom. Bild kanske kommer sen. Känner mer för att posta mina kläder på instagram story än här, här känns mer privat och text aktigt. Vet inte varför men hela feed posts på instagram känns icky, så story får räcka. Vill dokumentera dock, tycker det är så kul att kolla tillbaks, har aldrig energi dock. Fredagskväll nu och klar med jobbet för den här veckan, ska göra klart mitt commission och vill träffa J igen snart och säga förlåt att jag var så konstig och jag önskar att han förstod min konstiga kropp ångest. Vi båda pratar om ett behov att romantisera sitt eget lidande, martyr för sitt eget liv av absolut ingen anledning. Konstnärlig ångest också. Kanske ska ringa honom sen... Är trött iallafall. Funderar på om det är ett misstag att jobba heltid. Men samtidigt, när jag var helt arbetslös gjorde jag inget om dagarna och kände mig konstant upptagen och stressad då med.

Tror jag bara behöver ta det här 2022 året och lära mig följa en rutin, så kan jag gå därifrån sen.
Är också rätt trött på att va fast på rummet. Känner mig rånad ming ungdom. Jag gillar ju att festa och vara i stora folkmassor och tillställningar, fantiserar om att gå på alternativa klubbar med J och konserter och ett öppet svenskt nattliv... Även när allt är öppet som vanligt verkar Stockholm vara stängt och sover vid 2.

Har haft mycket ångest över the past, alla saker jag bedrövade och utsatte mig själv för som tonåring för att jag inte visste bättre eller bara inte kunde hantera mig själv. Gymnasiet blev ju mycket skönare, jag var rätt utanför men det var på mina termer och aldrig någon mobbing utöver random sarkastiska komplimanger på mina kläder ibland. Men tänker ändå att jag behöver uppleva mer god ungdom för att kunna väga över det hemska från 12-15 års ålder. Så händer covid och allt. Oo haa att klaga över livet när jag har i princip den bästa covid situationen möjligt, men yeah, ångets. Tiden går. Är skönt att bli en kvinna och se mina ideal ändras från flick saker till actual vuxensaker. Tror jag har en hälsosammare bild av självständighet och de behoven också. Har alltid kännt mig infantalized och mer självständig än jag blivit behandlad, men som yngre kunde jag bara uttrycka det genom validation från vuxna män och genom att vara grov och gömma det från mina föräldrar. Det var ett tag där i 14-15 års åldern där jag kände att mina hemligheter om de hemskheter som hade hänt, från min familj och vänner var det enda som verkligen var mitt eget och min identitet. Lyckades komma ur det tyngsta och värsta när jag hittade hobbys och musik och stil där mina prestationer och åsikter kunde stå för sig själva. Att lida i hemlighet var inte min personlighet längre. Så är väl excited att bli vuxen och få upptäcka hur jag egentligen är när min situation inte är strypt. Excited på att se vad som kommer hända med min och Js relation när livet börjar rulla på mer. Tror både han och jag är rätt uttråkade, vi hade ungefär 2 månader i våran relation som inte har varit i ett corona samhälle. Efter 2 år av filmkvällar blir det lite rastlöst. Tröttnar aldrig på att prata med honom eller så, vi är roliga och han har dåligt minne så for better and for worse kan vi ibland ha samma konversation två tre gånger hahahahha, är bara att vi båda är tysta av oss och jag som går mer och mer in o deftones och superheaven och han i juice wrld och nav, vi gör inte så mycket praktiska saker tsm. Och ångestens bästa vän är rastlöshet. Cabin fever: the relationship edit! Sequel: Post lockdown shenanigans med J. Vi mår alltid bra efter att ha varit ute o gjort nåt tsm. Senast var det spiderman filmen, min julklapp! Och boba... Vilket vi båda dissade... Han hade ett grönt sugrör och jag ett rosa. Något roligt med att va en 2000s unge som var fastlimmad vid tvn är att det är omöjligt att se något grönt och rosa utan att genast känna sig som Timmy Turner. Doug Dimmadome = life goals
Första gången han och jag verkligen träffades var när han ringde mig och vi var vänner bara, han frågade om jag kunde komma ut och bara göra något, tror i efterhand att han hade ångest, och ja ba hey visst! Så gick vi och drack öl. Visst det var lite tyst och han va nervös men det är ändå ett precious memory. Torgskröck och social ångest aside, att va ute och hitta på något med honom känns som att de har byggt hela staden och vi lyckats bryta oss in i systemet, vi är runt folk men bara vi är på samma våglängd. Udda känsla.

Känner mig själv sjunka in i vissa dåliga beteenden, och ibland en nostalgi för tidigare smärta, men håller ändå hårt i att jag gillar mitt liv och att de känslorna bara är en konsekvens av random saker och inte några rationella ideer jag borde följa eller utforska fysiskt. Ska bara sätta den här jävla rutinen. Har också ångest över fucked up saker som hänt i mina tonår/barndom som inte är så stora att jag tänker på dem, men ibland bara poppar de upp och ja går "YO WTF JUSTE DET HÄR HÄNDE?????!!!!!". Önskar jag skrev dagbok som yngre så jag hade kunnat minnas det klart. Äsch, kanske är lika bra att glömma det illa. Som juice säger, drain out bad energy, forget the bad memories!